Den mångsidige teoretikern Bruno Latour har på sin webbplats föreslagit oss alla att besvara några frågor i ljuset av den pågående pandemin, en kris som han menar kan vara en generalrepetition inför livet med klimatförändringarna. Läs mer här. När var och en besvarat frågorna enskilt kommer nästa moment: att diskutera dem med andra. Så jag publicerar frågorna i översättning tillsammans med mina svar här och inbjuder den som läser att själva besvara dem och om möjligt diskutera med dem ni har omkring er (så gör jag likadant). Ett tips om det är svårt att komma igång är att skriva på papper, ofta är det lättare att tänka då. Låt grubblandet ta den tid det behöver och se resultatet som ett samtalsunderlag, inte som något som måste vara hugget i sten. Frågorna är svåra och mina svar nedan ska läsas som tentativa funderingar som jag hoppas på att utveckla i dialog med andra. Mycket mer kunde naturligtvis sägas, men detta blir en början.

Fråga 1: Vilka aktiviteter/verksamheter som nu är inställda vill du inte ska återupptas?

• Nöjesflygresor och övriga onödiga flygresor.
• Shopping som umgängesform och rekreation (detta har i och för sig nog till viss del ersatts av e-handel, vilket också har sina problem, men det är gott att se fullt med familjer ute i skog och mark på lördagarna).
• Späckade fritidsscheman.

Fråga 2: Beskriv varför du tänker att denna aktivitet är skadlig/onödig/farlig/oförenlig med de aktiviteter du föredrar och hur dessa skulle främjas av att den försvann/pausades/ersattes? (Skriv ett särskilt stycke för samtliga de aktiviteter du nämnde i fråga 1).

• Flygresorna orsakar koldioxidutsläpp och skyndar på klimatförändringarna, vilka kommer att försvåra livet för oss alla, på alla möjliga sätt.
• Shopping som umgängesform och rekreation dövar våra samveten och vår djupaste längtan, när vi i stället kunde ägna oss åt nedanstående fördjupande möten och andlig odling (samtidigt som den bidrar till ett enormt slöseri med resurser, ovärdiga arbetsförhållanden för dem som producerar alla billiga varor och massor av koldioxidutsläpp och andra farliga utsläpp).
• Späckade fritidsscheman hindrar oss från att stanna upp, ta in, smälta och ta vara på det vi är med om.

Fråga 3: Vilka åtgärder önskar du ska vidtas för att de arbetare/anställda/aktörer/företagare som inte längre kan fortsätta med de verksamheter du tar bort ska få hjälp med att ställa om till andra aktiviteter?

• Medborgarlön.
• Generell arbetstidsförkortning.
• Mer personal inom vård och omsorg.
• Investeringar i spårvägstrafik i hela landet.
• Uppbyggnad av beredskapslager inför kommande kriser.
• Utökat stöd till kulturarbetare, kulturföreningar, kommunala/regionala/statliga kulturella verksamheter och utbildningar inom kultursektorn.

Fråga 4: Vilka av de aktiviteter som nu är inställda skulle du vilja utvecka/återuppta eller rentav börja från intet med?

• Högt utnyttjande av kollektivtrafik med tåg, buss och spårvagn, både i vardagen och på semestern.
• Fysiska styrelsemöten & årsmöten.
• Fester och umgänge med släkt och vänner.
• Scenföreställningar (teater, konserter, dans, opera, uppläsningar m.m.).
• Öppna skaparverkstäder av olika slag.
• Inom kyrkan: Fysiska gudstjänster och retreater dit alla är välkomna, i kyrkor men också t.ex. i vanliga hem. Mer uppmuntran till bön i hemmet för dem som inte kan komma till kyrkor och samlingar.
• Kramar och kroppskontakt (med samtycke och respekt).
• Ökad medvetenhet om och ansvarstagande för arbetsmiljön både för vårdpersonal som riskerar att utsättas för smittspridning och för kontorspersonal som tvingas arbeta hemma.
• Samåkning, gemensamma inköp, olika former av grannsamarbete.

Fråga 5: Beskriv varför denna aktivitet ter sig positiv för dig och varför den harmonierar bättre med/är lättare att kombinera med andra aktiviteter som du föredrar och hjälper till att bekämpa de aktiviteter du inte vill se mer av. (Skriv ett särskilt stycke för samtliga de aktiviteter du nämnde i fråga 4).

• Kollektivtrafiken (framför allt den spårburna) är energisnål och klimatsmart och samtidigt en viktig mötesplats där vi lär känna varandra och övar oss i att stå ut med varandra. Att resa och lära känna sin omvärld är bra på många sätt, det kan väcka förundran och omsorg.
• Fysiska möten ger mycket bättre förutsättningar för kreativt gemensamt tänkande och idéutbyte.
• Fester och umgänge med dem vi tycker om mår de flesta av oss bra av. Vi behöver växlingen mellan vardag och fest.
• Det tar emot att tala om konstens ”nytta”, men scenföreställningar har liksom all konst en särskild förmåga att göra oss närvarande och mer mänskliga och väcka reflektion över oss själva, våra liv och vårt samhälle.
• Eget och gemensamt skapande är avgörande både för den personliga hälsan och för demokratin.
• En gudstjänst är en stund av närvaro inför Gud och skärmar blir ett hinder eftersom de i stället kräver att vi blir frånvarande, dras ut ur det rum där vi befinner oss kroppsligen. Kyrkan bör inte anpassa sig till skärmkulturen utan vara en motkultur.
• Kramar och kroppskontakt är nödvändigt för hälsa och välbefinnande (så länge det sker i tillitsburna relationer, med fullt samtycke och respekt för den andras gränser, förstås).
• Rätten till en trygg och sund arbetsmiljö är en fråga om mänsklig värdighet och om ansvar. Den hör ihop med allt ovanstående.
• Samarbete i vardagen främjar gemenskap, samhörighet och tillit och skapar trygghet och välmående. Gemensamma inköp och grannsamarbete har ju inte ställts in utan främjats av krisen, vilket är värt att ta vara på.

Fråga 6: Vilka åtgärder önskar du ska vidtas för att hjälpa arbetare/anställda/agenter/företagare att erövra den kompetens/de resurser/medel/verktyg som behövs för att överta/utvecka/skapa de aktiviteter du vill se mer av.

• Se svar på fråga 3, men även:
• Skärpta krav på arbetsgivare vad gäller arbetsmiljö för anställda som tvingas arbeta hemifrån.
• Mindre centralstyrning och mer tillit till och stöd för dem som arbetar inom olika verksamheter att, både var och en och tillsammans, utveckla fungerande arbetssätt (i vardag och i kris).
• Satsningar på biblioteken runtom i landet, i enlighet med förslagen från kampanjen Rusta biblioteken.
• Utökat stöd till folkbildning, föreningsliv och kulturella verksamheter.
• Stöd för utveckling av andra alternativa och mötes- och utbildningsformer än videomöten, t.ex. skriftliga möten, utomhusmöten eller utbildning och möten i mindre grupper. Dessa ska vara allmänt tillgängliga.

Med andra ord: tidskrift om litterär översättning är en av Sveriges allra yppersta kulturtidskrifter, men ännu oupptäckt av de flesta utanför översättarskrået. I nummer 102, som nyligen utkommit, medverkar jag med en essä som tar sin utgångspunkt i Cecelia Watsons uppmärksammade bok Semicolon som kom ut förra året. I essän har jag även formulerat en del bredare tankar om språk, skrivande och översättning. Därför ville jag publicera den här, för att öka spridningen lite. Men köp och läs gärna hela tidskriftsnumret! Det inrymmer också bland annat en mycket fin artikel av Klara Lindell om det subsersiva med översättaryrket samt en spännande detaljkommentar av Sara Gordan utifrån hennes översättning av Michel Houellebecqs Serotonin.

Här nedan följer alltså min artikel.

***

Interpunktion på liv och död

Med Cecelia Watsons bok Semicolon har det börjat grubblas över skiljetecken på bred front. Alva Dahl som läst funderar på vad som egentligen gör en text mest framgångsrik, snillrik och skön.

NÄR CECELIA WATSONS bok Semicolon kom ut sommaren 2019 blev den, något otippat, genast en succé i hemlandet USA. Undertiteln är förstås säljande – How a misunderstood punctuation mark can improve your writing, enrich your reading and maybe even change your life – men min egen erfarenhet är att skiljetecken brukar betraktas som ett alltför smalt ämne för att engagera den breda allmänheten. Att Watson lyckas övertyga om samhällsrelevansen i att grubbla över semikolon är mycket glädjande.

Förutom skrivregelsamlingar finns det i och för sig ytterligare en bok om skiljetecken som verkligen nått ut brett – Komma rätt, komma fel och komma till punkt (eller på engelska: Eats, shoots & leaves) av Lynne Truss (2003). Truss riktade in sig på målgruppen språkpoliser och gav dem rejält med vatten på sina kvarnar. Det var Truss som fick alla att börja prata om att kommatecken kan rädda liv, ty det är skillnad på ”Nu äter vi, farmor!” och ”Nu äter vi farmor!”.

Cecelia Watsons bok är skriven i direkt polemik mot Truss och andra viktigpettrar. Hennes huvudpoäng är att det som behövs för att skriva bra och förstå andras texter inte är slavisk trohet till en viss uppsättning regler (att reglerna varierar mellan i stort sett varje skrivregelsamling komplicerar det hela ytterligare) utan uppmärksamhet och nyfikenhet.

Dem hon samtalar med i boken är, förutom Truss, framför allt regelsamlingar från 1800-talet – vilket ger en intressant bakgrund till dagens regelnissars resonemang – men även empiriska texter och textdiskussioner från såväl juridikens som romanens och essäistikens sfärer. Exemplen tycks valda på måfå, utifrån vad hon träffat på under arbetet, och även om de flesta placerar semikolon i förgrunden ges också prov på hur kommatecken och tankstreck lett till diskussioner. Detta är helt på sin plats; det är nästan omöjligt att på ett hederligt sätt yttra sig om ett enskilt skiljetecken utan att samtidigt komma in på interpunktion som fenomen.

”Rules only take us so far. That sentence should be the motto for any work on punctuation”, skriver David Crystal i sitt maffiga, kloka och roliga översiktsverk Making a point: the pernickety story of English punctuation från 2015. Crystal saknas bland Watsons referenser, liksom paleografen Malcolm B. Parkes banbrytande historiska genomgång Pause and effect: an introduction to the history of punctuation in the west från 1992. Dessa och flera andra forskare har dock gjort samma pragmatiska (i ordets språkvetenskapliga mening) insikt som Watson; jag tror att det är där de flesta landar när de har närläst tillräckligt många empiriska texter och nyfiket begrundat deras interpunktion. Att Watson framställer sig som den första i världshistorien att inse reglernas begränsning förtar lite av hennes trovärdighet, även om det inte förminskar hennes känsliga och spännande analyser. Hon hänvisar inte heller till någon av alla dem som reflekterat över läsningens konst (vilket kanske är lika bra; det här är inget akademiskt verk utan en bok för allmänheten), men den läsart hon tillämpar får mig att tänka på Hans-Georg Gadamer, George Steiner och Michail Bachtin såväl som, i vår egen tid, Toril Moi. Det är fråga om en hermeneutiskt lyssnande läsart, som inte nöjer sig med att mata in texten i en tolkningmatris och läsa av resultatet, utan kräver en mer förutsättningslös läsare som är beredd att öva upp sin inlevelseförmåga för att förstå vad skribenten vill  kommunicera.

Skälen till att Watsons bok har fått ett sådant genomslag kan vara dels att just semikolon har en enorm kulturell laddning – inget annat skiljetecken, utom möjligen utropstecknet, väcker så starka känslor – och dels den tydliga tesen, som också framförs med humor, engagemang och skärpa. Cecelia Watson är vad som brukar kallas en god stilist, och en  underhållande sådan. Tänk er att Sara Danius och Tage Danielsson flyttat in i samma kropp och satts att undervisa i ”writing and the humanities” på fakulteten för språk och tänkande vid ett mysigt liberal arts-college intill Hudsonfloden, ett par timmar norr om Manhattan. Varje kapitel inleds också med en charmigt medeltidsblinkande illustration utförd av New Yorkerveteranen Anthony Russo, och i fotnoterna tillåter sig Watson att sväva ut i diverse underfundiga och personliga kommentarer till huvudtexten. Jag längtar redan efter hennes nästa bok!

Kanske är en ytterligare framgångsfaktor just att boken är skriven i så tydlig polemik mot den berömda Lynne Truss. Det ger dramatik åt framställningen, och alla vi andra som suckat över Truss kan nu suga i oss Watsons skickliga argument. Farmors liv hänger i själva verket, menar Watson, inte på ett kommatecken utan främst på läsarens inställning. En kannibaliskt lagd läsare, som dessutom gärna vill bli av med farmodern i fråga, kommer att läsa även ”Nu äter vi, farmor!” som en uppmaning att hugga in. Vi andra skulle oftast inte ens komma på tanken, även om kommatecknet saknades. Samma förhållande gäller, antyder Watson, när vi läser texter med slarvfel, inlärarfel eller lågprestige-sociolektala drag. Den som läser med rödpennan i högsta hugg blir irriterad och finner texten obegriplig; den som läser välvilligt och inkännande förstår utan större svårigheter.

Jag instämmer i att regler kan göra mer skada än nytta. Många texter har blivit otydliga och klumpiga för att skribenten tror att hen måste hålla sig till godtyckliga dogmer som att aldrig inleda en mening med och eller jag, eller aldrig sätta komma före så. Det är svårt att invända mot Watsons slutsats: för att bli en bra skribent är det inte främst regelplugg som behövs, även om sådant kan bidra till intressanta reflektioner, utan att uppmärksamt studera hur andra har gjort. Att läsa mycket och i läsningen söka meningen i det specifika, inte bara i det generella.

Samtidigt finns det också generella slutsatser att dra, och det tycker jag att Watson missar. Hon beskriver sig själv i en tidigare fas i livet som ett slags språklig positivist, som betraktade skrivregler och grammatiska regler som naturgivna lagar. Och det låter förstås befängt – så skönt att hon gjort upp med denna sida inom sig! Men de regler som i dag formuleras av professionella språkvårdare är nog sällan avsedda att betraktas som naturlagar. I stället är de abstraherade konventioner, ”kodifierad norm” som språkvetare säger. Språklig vardagsförståelse bygger på att vi upprepar oss, och skrivreglerna försöker lyssna in och formulera vad det är vi egentligen upprepar. När vi skriver (och talar) förhåller vi oss till konventioner på olika plan: genre, kontext, praktik, vår egen roll i (förhållande till) den grupp vi  vänder oss till och så vidare. Samtidigt rymmer varje yttrande också så finjusterad situationsvariation att det blir unikt. Detta element fångar skrivreglerna inte in, och språkvetenskapen är i allmänhet ganska dålig på att  uppmärksamma det, eftersom forskarna främst intresserar sig för de situationsöverskridande, intersubjektiva och generaliserbara elementen.

För egen del var det när jag läste de ryska språktänkarkollegerna Michail Bachtin och Valentin Volosjinov (i diverse övertygande översättningar till svenska och engelska) som denna pollett trillade ned: att språket är både givet och nytt, varje yttrande både generellt och specifikt. I rörelsen ut mot det nya omskapas ständigt konventionerna, så att standardnormen förändras. Denna standard kan förstås som en ren abstraktion, som vi (även om vi aldrig sett en skrivregelsamling i hela vårt liv) använder oss av för att skapa nya yttranden, vilka alltså ständigt befinner sig i spänningsfältet mellan det begagnade och det splitternya.

På senare tid har jag funderat en del på hur man skulle kunna beskriva kvalitet i en text, och en idé jag uppehållit mig vid är att de texter som uppfattas som mest framgångsrika, snillrika och sköna kanske är de som balanserar precis på den punkt mellan det givna och det nya som den aktuella genren – och den aktuella läsaren – är mogen för. Och gör det konsekvent, en mening i taget.

För inte länge sedan meddelade en redaktör per mejl att hen bytt ut samtliga ”…” mot ”–” i min översättning, och nu ville ha mitt godkännande. Sålunda kunde en interpunktionsvän med läggning åt det generella och regelstyrda med ett enkelt ”sök och ersätt”-kommando omintetgöra ett finlir som tagit mig många månader och som i detta sena skede av utgivningsprocessen inte gick att göra om; texten skulle snart till tryck (och dessutom var mitt tålamod slut). Watson ger mig inte bara stöd för min enskilda fallet-linje; hon får mig också att börja reflektera över själva redigeringens villkor. Om vi gav varje skiljetecken den uppmärksamhet det förtjänar borde kanske redigeringen av en text ges minst lika mycket tid som själva översättningen. Först då skulle väl redaktören verkligen komma till rätt i sin roll som bredvidläsare?

Watson får mig också att börja fundera över vilka kommentarer jag själv gett åt studenter jag undervisat i skrivande och översättning. När jag hänvisar till regler – är det inte ofta för att spara in på den tid som skulle krävas för att verkligen stanna upp vid och djupgående diskutera varje enskild mening? Vad går vi i så fall miste om, när diskussionerna om det specifika rationaliseras bort?

Om vi verkligen var textens tjänare skulle vi väl stanna upp vid varje mening. Amerikanska författare talar påfallande ofta om skrivandet som en komposition av sentences, på ett sätt jag kan sakna i Sverige. Jag tror det var Don DeLillo som i en intervju berättade att han skriver en mening i taget, en mening per sida (med enorma bokstäver). Denna mening jobbar han med tills den är färdig; det kan ta en hel dag. Jag har burit med mig den bilden – skrivandet som ett enormt tålamodskrävande, långsamt arbete vars frukt vi kanske inte får se på mycket länge.

Men själv har jag förstås fått lära mig – och lärt ut – en helt annan metod, en som skrivforskarna på goda grunder rekommenderar. Jag sprutar först ur mig diverse lösa idéer på papper (helst med reservoarpenna, så att jag slipper trycka så hårt och bli trött i handlederna), för att sedan, när jag glömt texten, skriva in den på datorn samtidigt som jag arbetar om den – stryker, utvecklar, lägger till och kastar om. Sedan får den vila ett tag igen innan jag läser om och putsar ytterligare, helst utskriven på papper igen. Så håller jag på tills jag tröttnat på texten, eller tills den måste lämnas in.

Jag saknar DeLillos strävsamhet och slits ständigt mellan å ena sidan längtan efter textens fulländning och å andra sidan strävan efter att komma  framåt, bli klar i tid och ta itu med nästa jobb. Men jag önskar att jag aldrig lägger ribban lägre än att varje mening ska vara komponerad just så precist och elegant, så givet och så nytt som blir bäst just här i text och kontext. Då krävs alla skiljetecken i verktygslådan, och så många ord och frasvarianter som möjligt. En skrivundervisning som byggde på DeLillo- metoden skulle vara problematisk på flera sätt (till exempel skulle den förvärra prestationsångesten för de flesta, och omöjliggöra diskussioner på högre textnivåer), men kanske kunde den ändå tillämpas åtminstone någon gång då och då? Så att studenterna fick i uppgift att skriva eller översätta en mening, varpå vi under följande seminarium kunde diskutera varje inlämnad mening grundligt och jobba vidare med den tillsammans. Vrida och vända på varje grafem. Öva oss i uppmärksam läsning.

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan vad jag tycker om semikolon (respektive utropstecken), men jag vet att jag skruvar på mig varje gång, och Watson ger mig råg i ryggen. Jag brukar förenkla mitt svar genom att placera mig i facket för semikolonets vänner, men nästa gång ska jag stå på mig och säga som det är: Det beror på. Peka ut ett specifikt semikolon i en viss mening i en faktisk text, så kan jag berätta hur jag känner för det.

Vad är det jag saknar? Vad jagar jag efter bland alla likartade kommentarer och rapporter?

Perspektiv? Resonlighet? Mildhet?

Eller är det förundran?

Jag kommer fram till att jag söker på fel ställe, stänger av radion och slutar läsa på nyhetssajterna. Slår för en gångs skull på CD-spelaren här hemma och lägger i skivan Lent, utgiven på Compunctio förlag förra året och införskaffad till just denna fasta.

Jag hör Ellen Vingrens klara, sköra sång och får känslan av att hon försöker sjunga så vackert som möjligt. När jag själv slutade sjunga inför publik för ett antal år sedan var det bland annat därför att jag var kritisk mot denna impuls hos mig själv. Kanske utgick min strävan efter att låta rösten förädlas till fulländning från en låg och självisk längtan efter att bli beundrad, sedd och bekräftad? Jag var inte säker på att det var så, men kunde inte heller förklara skönhetssträvandet på något annat sätt. Så jag la ned sången. (I ärlighetens namn ska dock sägas att om jag verkligen hade fått all den där bekräftelsen hade jag kanske fortsatt.)

Nu tänker jag att det är just det vackra jag saknar och jagar efter.

Jag tar upp en av mina bästa pennor och skriver sirliga, långsamma bokstäver på ett födelsedagskort. Min släkting ska få en bok som är både kärv och vacker. Som fastesång. Skönheten fortsatte göra anspråk på mig; när den inte fick min röst drog den till sig språket, skrivandet.

Skönheten ger vila och tröst, kanske för att den erinrar om det paradis som är vårt hem. Den är på en gång välgörande och totalt onyttig.

Vad fick mig att skratta i dag? Jo just det, det oväntade, briljanta citatet av Ursula K. LeGuin: ”To light a candle is to cast a shadow.”

Skönheten är subjektiv, den kräver att få drabba var och en personligen. Vi behöver därför aldrig skämmas när vi inte ser den där någon annan ser den. Vi får söka skönheten där vi finner den!

Också det fula kan skildras med skönhet, som när Birgitta Trotzig i Dykungens dotter ger en blixtbild av den pandemi som rörde sig över världen för nästan exakt hundra år sedan:

Det var spanskan 1919. Föräldrarna dog nästan samtidigt utan att egentligen någon gång ha kommit upp till medvetande ur feberdimmorna – modern först, fadern följde henne efter en vecka. Då hade pojken passat och skött dem utan hjälp i flera veckor – sjukdomen kom och gick i vågor, just när man andades ut och tänkte att nu ordnar det sig, så började det om igen: den bultande febern, den tickande pulsen, den korta andningen, det högröda oigenkännliga ansiktet. Spanskan gick ju härjande fram i alla trakter, här fanns knappt en gård där inte någon låg, ingen hade tid att hjälpa andra särskilt mycket. Han kom alltså att vara ensam med dem ända till slutet. Flera veckor när de två människorna, föräldrarna, låg sida vid sida, den ena ropande på den andra, mumlande – ömsevis yrande, ömsevis i het blek dvala. – Så kampen mot döden började för hans del tidigt, nästan från begynnelsen. – Men han kunde inte rädda dem. Det var ingenting, ingenting att göra. Han förmådde ingenting, ingenting.

Hittills har David Foster Wallaces Blek kung innehaft positionen som den tjockaste boken jag översatt. Nu har den petats ned från just denna förstaplats av mastodontdebuten Parisaren av Isabella Hammad (575 s.), som jag arbetade med en stor del av förra året. Parisaren är en historisk, episk roman som utspelas i Palestina och Frankrike under 1910–1930-talet. Jag lärde mig mycket av att översätta den, och är glad att jag fick göra det. Men det var också ett hästjobb både för mig, redaktören och korrekturläsaren. Jag hoppas verkligen att Parisaren når ut till sina läsare när den kommer ut nu i mars. Mer om boken finns att läsa hos Norstedts.

Det tycks vara trendigt med tjocka böcker. Jag har svårt att förstå hajpen; visserligen finns det förstås många tjocka böcker jag gillar (och båda de ovanstående hör dit), men står jag och letar i bokhandeln plockar jag ändå hellre upp en tunn bok. Ibland undrar jag om skärpan verkligen kan vara lika hög rakt igenom när författaren brer ut sig så. Och får översättaren förutsättningar att arbeta lika grundligt? I fallet Parisaren kom vi överens om ett lämningsdatum som funkade bra för alla parter, men för inte länge sedan blev jag kontaktad av en annan förläggare som undrade om jag kunde tänka mig att översätta en 1000-sidig sak på åtta månader. Det bedömde jag som helt omöjligt.

Från översättarens synvinkel är lagom långa böcker och god framförhållning det bästa. Som stilistikforskare tänker jag att en bok är lagom lång när den är precis så lång som den kräver, när formen är kongenial med innehållet. Parisaren brer ut sig i rummet därför att historien brer ut sig över tid. Blek kung brer ut sig i på grund av DFW:s maximalistiska projekt att zooma in på små detaljer, och på grund av att tematiken – leda och koncentration, hur vi förhåller oss till den långtråkiga vardagen – gestaltas med en exceptionell trovärdighet när läsaren måste anstränga sig för att ta sig igenom boken.

Kanske är det verkligen så att vår tids tankar kräver mer utrymme. Men jag är inte övertygad om att alla bokflodens bjässar lever upp till detta kriterium.

Längtans flöde har fått en fin och inkännande recension i Kyrkans tidning, som finns att läsa här.

Jag vill bara komma med en liten rättelse. Orden ”Jag illustrerar inte tillvaron, jag försöker fördjupa min del i den” ska tillskrivas konstnären Olof Hellström. De finns inte med i Längtans flöde, men jag citerade dem på hemsidan i samband med att jag startade förlaget Syster Enbär. Samtidigt har jag ingenting alls emot att de kopplas samman med Längtans flöde. Kanske är denna sentens den bästa beskrivningen av bokens form man kan tänka sig! Bara Olof Hellström får äran för den.

Följ gärna Syster Enbärs adventskalender, så får du ett boktips varje dag fram till jul.

På väg till en lunch med språkriktighetsgurun Siv Strömquist, författare till bl.a. Skiljeteckensboken, som nyligen utkommit i en andra, reviderad utgåva, och Skrivboken, som nyligen utkommit i sin åttonde (!) reviderade utgåva, gick jag förbi denna misslyckade skylt, som Uppsala kommun satt upp nedanför domkyrkan.

Cykelstället avstängt.
Under perioden för evenemanget:
Allt ljus på Uppsala.

Det fascinerar mig alltid när företag och myndigheter struntar så fullständigt i språket. Det måste ju ha kostat ett antal tusen för kommunen att framställa denna skylt och placera den där. Jag skulle inte tro att de gav dessa uppdrag åt annat än yrkesfolk. Men själva formuleringen av skylten har de uppenbarligen överlåtit åt en amatör.

Siv och jag enades om att meningen hade varit utmärkt tydlig och klar om det inte vore för interpunktionen. En sammanhängande grammatisk mening har med punktens, versalens och kolonets hjälp ryckts loss till tre grafiska enheter, vilket gör den mycket svårläst. Skiljetecken är ju till för att underlätta läsningen, men här krånglar de alltså till i stället. Att dela upp en grammatisk mening i flera grafiska meningar kan vara ett medvetet stildrag (vilket jag skriver en hel del om i boken Interpunktion och i min doktorsavhandling I skriftens gränstrakter), men här är det enbart fråga om slarv. Om kommunen värnade om sina cyklister hade de alltså anlitat en korrekturläsare, som hade sett till att skylttexten i stället lydit:

Cykelstället avstängt under perioden för evenemanget Allt ljus på Uppsala.

En av böckerna i den översättningskö som bildats efter den hisnande tegelsten jag nu håller på med, The Parisian av Isabella Hammad, är The Shattering of Loneliness av Erik Varden O.C.S.O, norskfödd abbot i det engelska trappistklostret Mount Saint Bernard Abbey. Det är en vacker och ovanlig essäbok utgiven på förlaget Bloomsbury, där Erik Varden varvar bibliska betraktelser med referenser till bland annat existentialister som Stig Dagerman i en reflektion om vad remebrance, erinran, kan betyda för oss människor. Jag har också fått äran att översätta några av hans texter till tidskriften Pilgrim. Det känns särskilt roligt att få översätta hans texter eftersom jag har en nära relation till cistercienserorden genom ett annat av deras kloster. Så i dag blev Erik Varden plötsligt och oväntat (åtminstone för mig) utnämnd till biskop för prelaturen Trondheim. Genast blir jag ännu mer ivrig att få ta tag i hans bok!

I senaste Pilgrim skriver den blivande biskopen om det eviga livet:

Likt modern som välkomnar en efterlängtad son eller dotter hem från utlandet, likt den gästhusansvarige munken som förbereder inför en pilgrims ankomst, ställer Kristus i ordning ett rum i evighet, en himmelsk klostercell, för alla som vill dela hans glädje. Han dammar, städar och vädrar, ser till att sängen är ordentligt bäddad och möblerna står i ordning. Han kanske till och med ställer en vas med blommor i fönstret, så att varje barn som kommer hem, varje pilgrim, kan stiga in över tröskeln och glatt utbrista: ”Vad skönt det är att vara hemma!”