Nedanstående dikt av den finlandssvenska poeten och författaren Solveig von Schoultz (1907–1996) har fått förnyad aktualitet för mig i samband med den pågående krisen.

Dikten är ungefär lika gammal som jag men vi fick kontakt först för ett par år sedan när jag plockade upp den ur ett kuvert från en tillgiven vän. Sedan dess har den suttit på väggen här, fäst med häftmassa. Vännen associerade till mitt efternamn, skrev hon i det åtföljande brevet. Själv har jag ofta när jag läst dikten tänkt på dalen här intill som jag ofta strövar runt i.

Men nu. Nu handlar den om all form av stiltje och icke-resande som samhället tvingar oss till. Nu påminner den om hur vi kan ta vara på denna aning om det stabilitas-tillstånd som benediktinerna vårdar så ömt, men som i vanliga fall ter sig så avlägset för många av oss andra.

Dalen

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

(Ur En enda minut, 1981)