Översättning är en form av hypernoggrann läsning, och liksom annan läsning kan översättningen vara eskapistisk.

Det går inte att översätta förstrött, utan att engagera sig i texten. Romanöversättaren lever en stor del av sin vakna tid i en fiktiv värld.

Ibland är det plågsamt, när den fiktiva världen är sorglig och trasig och/eller det berättande medvetande jag måste leva mig in i är cyniskt och kallt. Så kände jag till exempel när jag översatte Eileen av Ottessa Moshfegh och På väg från Atocha av Ben Lerner.

Andra gånger är det skönt, när språket gör tillvaron lättare att uthärda (så kände jag med David Foster Wallace), eller när den här världen känns trassligare än den fiktiva. Så känner jag just nu, när jag översätter Weather av Jenny Offill, som ska komma ut på Natur & Kultur så småningom. Boken är visserligen präglad av de katastrofala framtidsscenarior som också vi som nu är förskonade ständigt lever med (och vet att vi själva orsakar), men inte av någon så akut överhängande kris som den pandemi hela världen upplever just nu. Berättarjagets privatliv och psyke känns också just nu stabilare och mer förutsägbart än mitt eget. Det är skönt att få vara henne några timmar om dagen.

Den som är nyfiken på boken kan med fördel lyssna på denna intervju med författaren i podden Bookworm, som drivs av den oändligt hängivna och inkännande kritikern Michael Silverblatt.