Barnens omaskerade interaktion synliggör hur vi alla fungerar när det gäller spel.

Att lära sig reglerna är en sak. Det kan vara frustrerande och förvirrande, men är oftast också spännande och kul. Och det brukar gå ganska fort.

Att tillägna sig de taktiska och praktiska färdigheter som krävs för att faktiskt vinna spelet kan vara betydligt besvärligare och ta lång tid, beroende på spelets svårighetsgrad och motspelarnas kompetens.

Men svårast av allt, det moment som kräver en livstids övning, är detta: att stå ut med en motspelares framgång.

En morgon förra veckan gick jag tidigt ner till älven för att bada. Precis vid stranden hängde en stor fisk i det grunda vattnet. Hon såg ut att ha legat där länge och vilat, och när jag klev i och hon sakta simmade iväg kände jag mig lite klumpig som kom och störde hennes sovmorgon bara för mitt egen morgondopps skull.

Hur som helst vet jag ganska lite om fiskar, och försökte därför använda sökmotorer för att senare under dagen ta reda på vilken art min nya vän tillhör.

Det var inte så lätt. Om man söker på t ex ”Vilken fisk?” förutsätter algoritmerna att jag undrar vilken fiskart jag borde äta någon individ av.

Söker jag i stället på ”Vilken häst?” ”eller ”Vilken hund?” tror de att jag undrar vilken ras jag borde äga som sällskapsdjur.

De enda kategorier av djur som vi tycks förväntas vara nyfikna på utan att vilja äga eller döda dem är fåglar och fjärilar. Söker jag på ”Vilken fågel?” eller ”Vilken fjäril?” förstår sökmotorn att jag enbart av nyfikenhet och förundran vill veta vilken art den jag mötte tillhör.

Det händer också att folk ställer frågan: ”Gillar du fisk?” utan att mena detsamma som de menar om de säger: ”Gillar du hästar?” eller, för den delen, ”Gillar du barn?”

Men den som gillar fiskar skulle väl aldrig vilja döda eller äta dem?

Småsystrar och gråbröder är ute! Min nya diktbok om den franciskanska rörelsen. Boken firades ut i världen under pingsthelgen, först i samband med Sammankomst 2025 i Lötenkyrkan och sedan i ett boksamtal med mig och Johan Heltne på Reimersholme Hotel. Läs mer om boken på systerenbär.se, och köp den t.ex. där, på Bokus eller på din lokala bokhandel (som kan beställa den via Stardist).

Vi tycker oss vara födda i fel tid.

Gäller det inte såväl världsfrånvända romantiker som klimataktivister och retrotopiska SD-are?

Vi vantrivs i vår samtid. Hur kunde vi annat? Vår tid är brutal, krigisk, ovärdig, ytlig och djupt orättvis. Vår tid är Gaza och Risbergska, vår tid är Ukraina och Jemen, vår tid är Trump och Musk, Erdoğan och Putin, översvämningar och bränder och ofantliga, grymma djurfabriker. De som borde vara våra ledare visar sig ständigt vara våra förövare.

Ändå är det till just denna tid vi fötts, och det är vi som bär ansvaret för den. Thomas Merton skrev:

Att jag skulle vara samtida med Auschwitz, Hiroshima, Vietnam och upploppen i Watts, är något som jag inte blev tillfrågad om.

Och:

Det är först när vi tar på oss det fulla ansvaret för vår värld, för våra liv och för oss själva som vi kan sägas verkligen leva för Gud.

Hur kan vi gå från klagolåt till ansvarstagande?

En av få verkligt stora andliga ledare i vår tid är påve Franciskus. Från sin sjukbädd fortsätter han att visa hur verkligt ansvarstagande kan se ut. Han skriver:

Vi måste avväpna orden för att avväpna sinnena och avväpna jorden. Det finns ett stort behov av reflektion, av lugn och en medvetenhet om komplexiteten.

Medan krig bara förstör samhällen och miljö, utan att erbjuda lösningar på konflikter, är diplomatin och internationella organisationer i behov av ny vitalitet och trovärdighet. Religionerna kan dessutom dra nytta av folkens andlighet för att återuppväcka önskan om broderskap, rättvisa och hoppet om fred.

Allt detta kräver engagemang, arbete och ord. Låt oss känna oss förenade i denna ansträngning, som den himmelska nåden kommer att fortsätta att inspirera och ledsaga.

I dagens SvD skriver jag under strecket om Kate Zambrenos bok Mutter, i nyutkommen svensk översättning av Helena Fagertun, samt lite om Magdalena Sørensens fina debutroman Alltings ordning.

Det är ovanligt att få så mycket utrymme för en recension. Jag valde att ägna det nästan helt åt stil- och formfrågor! Det var också fint att få chansen att bre ut sig lite om bokens titel:

Eftersom bokens engelska titel lyder ”Book of mutter” antar jag att även den svenska är avsedd att referera till muttret, som språklig uttrycksform, tillsammans med det tyska ordet för mor. På svenska blir det dock omöjligt att inte också tänka på en liten skruv. Mutter uppfattas nog ofta som en ganska fruktlös språklig aktivitet, men kanske kan denna form av ettrigt borrande i ett ämne ändå fylla en funktion? Det svenska muttret, som rymmer en lätt aggressivitet, är dock inte helt semantiskt ekvivalent med engelskans mutter, som snarare motsvarar ett mjukare mummel.

Zambreno är en av förgrundsgestalterna inom den lyriska essägenre – eller snarare genreblandning av uppsats, essä, roman och självbiografi – som så många kvinnliga engelskspråkiga författare har verkat inom under det senaste dryga decenniet, och det känns fint att tänka på Zambrenos form just som ett försiktigt mumlande mutter. Att tänka på denna bok som ett mamma-mummel.

Joakim svarade på inlägget där jag efterlyste frågor (kom gärna med fler!). Han skickade en hel rad frågor som jag tar mig friheten att summera som: ”Hur finner jag mening i skrivandet?”

Under några viktiga år var jag med i en liten skrivarcirkel. Jag minns att jag en gång ställde en fråga i stil med Joakims till en av de andra i gruppen. Det känns så meningslöst att skriva, gnällde jag, varför ska jag fortsätta egentligen? Min vän, som också var konstnär, blev upprörd. Sådana frågor ställer man inte, förklarade hon. Då kan man lika gärna lägga ner allting.

Många gånger har jag noterat att jag mår bra av att omge mig av just konstnärer. För närvarande arbetar jag vägg i vägg med konstnären Magnus Björkbom. Dag ut och dag in står han och målar i sin ateljé. Ibland med hörlurar från en gammal bärbar cd-spelare. Ibland utan. Han bara jobbar på med sina surrealistiska drömbilder, och från den stilla, stadiga koncentrationen i hans rum strömmar en motkraft till samhällets ständiga krav på effektivitet, mätbarhet, utvärdering, nytta, framgång, synlighet, status …

Vilket påminner mig om ett annat samtal, för omkring tio år sedan, när jag var nydisputerad. Jag kände en sådan leda och förtvivlan inför tanken på att göra akademisk karriär, eftersom denna tycktes kräva att jag ställde upp på de där ovan nämnda kraven och gjorde allt för att möta dem. Det jag egentligen ville var ju bara att utvecklas och åstadkomma något allt hantverksskickligare i mitt skrivande, översättande och utforskande av tillvaron. Min samtalspartner Bo Brander gav mig ett ord för det jag strävade efter: en kvalitetskarriär.

Skriv för att skriva kvalitativt bättre och bättre. Mer och mer koncentrerat och närvarande. Lita på att det är värdefullt.

Några små frågor har trillat in sedan mitt förra inlägg. Annika undrar:

”Själv grunnar jag ofta på hur vi ska få fler att komma till kyrkan. Och inte bara det – hur ska jag kunna inspirera några av mina närmaste vänner att komma? Det är märkligt att många är så motvilliga.” 

Det är verkligen en fråga som tål att vända och vridas på.

Frågan förutsätter att det är önskvärt att fler går i kyrkan, och att Annika och jag hör till dem som har ansvar för att så sker. Det är inget märkligt i det, om vi betänker missionsbefallningen, men själv har jag aldrig trott mig om att kunna övertyga andra (vare sig det handlar om att gå i kyrkan eller om annat jag tycker folk borde göra, som att sluta äta kött och sluta flyga och överkonsumera). Under alla år som jag gått i kyrkan kan jag inte komma på mer än två personer som jag med säkerhet vet blivit regelbundna kyrkobesökare tack vare mig, och då räknar jag ändå in mitt eget barn, som inte ännu kan välja själv. Kanske är det för att jag alltid upplevt mig som en outsider med helt andra preferenser och intressen än de flesta andra. Den hållningen har ju sina uppenbara begränsningar, men jag är alltså uppenbarligen inget föredöme i evangelisation, och jag uppfattar det heller inte som min kallelse.

Som franciskan känner jag mig mer befryndad med den kallelse Franciskus av Assisi mottog av Kristus på korset i San Damiano-kapellet: ”Bygg upp min kyrka.”

Alltså: den stora uppgiften handlar om att tillsammans gestalta Kristi kropp. Vi behöver inte vänta på de stora skarorna för det. (”Där två eller tre är samlade, där är jag mitt ibland er.”) Vi har bara att försöka vara en så vacker, rättfärdig och sann kyrka som vi med Guds hjälp förmår.

När det gäller dina vänners motstånd förmodar jag att de själva kan berätta om det långt bättre än jag. Jag vet ju inte vilka de är, vad de bär med sig i form av negativa erfarenheter, fördomar, osäkerhet eller annat. Skulle du kunna inleda ett nyfiket samtal som inte i första hand går ut på att få dem dit du vill, utan på att fördjupa er relation? Om ni ömsesidigt kan dela era farhågor och förhoppningar vad gäller livet och döden, så borde du därmed kunna känna dig fri att berätta om vad kyrkan betyder för dig, att dela det viktigaste i livet med dem på det sättet. Vad det så småningom leder till kan man aldrig veta, men att odla nära och uppriktiga relationer ser jag själv som en mycket viktig uppgift i världen, ett sätt att förmedla Guds kärlek och därmed kanske rentav en annan form av mission?

Ellen Fiskes inkännande dokumentärfilm Leaving Jesus, som finns att se på SVT Play, skildrar hur ett antal personer med olika grader av religiösa trauman bakom sig möts för att försöka plåstra om de sår som kristna människor, i allmänhet deras föräldrar, tillfogat dem. Jag hoppas att många av oss som går i kyrkan ser filmen, för jag tycker att den ökar min förståelse för varför en del faktiskt kan behöva ta avstånd från kyrkan, under en längre period eller hela livet. Även om jag såklart önskar dem en fri inbjudan till sunda kristna sammanhang där de vet att de är välkomna precis som de är.

När det gäller personer som helt saknar erfarenhet av kyrkan kan skälen vara andra. Det är bland annat så att kyrkobesök (förhoppningsvis) följer en ganska annorlunda logik än mycket annat vi ägnar oss åt i dagens samhälle av snabba belöningar och ständiga utvärderingar. Poängen med gudstjänsten, bönen, mässan är att de är regelbundna praktiker, och det är ofta först då vi börjar uppskatta dem. Snarare än i den enskilda gudstjänsten är i det själva rytmen som något händer. Att börja gå i kyrkan som kyrkoovan är därför ett väldigt stort steg som kräver att man är rejält motiverad. Det ger inga omedelbara dopaminkickar utan något mycket större, djupare och långsammare.

Så hur bygger vi upp kyrkan?

Smyckar vi den med blomster, rökelse, harpa och sång?

Klär vi av den vårt eget högmod, vår egen märkvärdighet?

Lyfter vi uppriktigt fram världens och vår egen nöd i vår förbön?

Griper vi in till försvar för de förtryckta, även i vår egen närhet, vår egen församling?

En annan uppmaning som brukar citeras i franciskanska kretsar (men egentligen är en omformulering av vad Franciskus skriver i sin regel) lyder: ”Predika alltid; om nödvändigt, använd ord.”

Det viktigaste är att predika i handling. Detta är också det svåraste.

Predika om tron genom att troget hålla fast vid den Gud som skapat dig, älskat dig och burit dig genom allt.

Predika om hoppet genom att våga hoppas på den Gud som säger ”Se, jag gör allting nytt”.

Predika om Guds kärlek till var och en och till hela skapelsen genom att visa denna kärlek (med Erich Fromms definition: ”kärlek är aktiv omtanke om liv och välbefinnande hos det vi älskar”).