Att laga ett par jeans är en process som omfattar hundra små moment och sedan spricker de igen nästa gång jag använder dem. Mina går alltid sönder i grenen och så tar det ett år innan jag orkar sätta mig vid symaskinen igen. Undertråden tar slut efter en liten stund och jag måste spola upp den (denna funktion är trasig på maskinen men jag sätter ändå spolen på hållaren och försöker en liten stund, ifall att problemet plötsligt mot förmodan skulle vara löst, försöker snurra på den och trixa på lite olika sätt innan jag ger upp och spolar upp den för hand) och sedan trä övertråden igen. Trådändan fransar sig och vill inte in i nålsögat. Jag har valt en lite grövre tråd (ärvd och säkert ett halvt sekel gammal) för att lagningen ska hålla. Till sist får jag börja gräva i syskrinet efter nålpåträdaren.
Då sitter jag med ens hos mormor, vid hennes maskin där allt blev rätt under hennes underbart mjuka, fasta, vana fingrar. Men en sak kunde jag hjälpa till med: att trä in tråden i nålsögat. För jag var ett barn med god syn.
Vilken stilla glädje som i minnet ligger i detta att trä symaskinen åt mormor, eller bara trä tråden i nålen. För att under resten av sömnaden helt enkelt sitta och se på. Med dinglande ben och Radio Örebro i bakgrunden. Kanske kom katten in för att äta och låta sig klappas en liten stund.
Vad skulle jag inte ge för att få sitta i det köket igen hos mormor?
Men glimtvis får jag ju göra just det. Vid det tunga, snälla och praktiska ovala bordet med blankpolerad yta och ibland en vaxduk. I den blå, platsbyggda soffan som verkade kunna rymma hur många släktingar som helst, när det behövdes, men också erbjöd gott om plats att sträcka ut sig på när det bara var mormor och jag.
Nu sitter jag där igen och väntar, kanske, under den tickande klockan, på nästa tillfälle att trä tråden i nålen.
Vid tillverkningen av ett enda par jeans går det åt 11 000 liter vatten. 11 000 liter vatten i områden där vatten ofta är en bristvara. Jag syr vidare tills en stor bit tyg fastnar i maskinen. Önskar att jag hade bett mormor lära mig detta ordentligt. Hon hade nog gjort det med stor glädje. Men när jag var tonåring och hon ville lära mig hushållssysslor slog jag bakut. Jag tyckte egentligen om att hjälpa henne, tills hon kastade ur sig sådant som att jag behövde lära mig stryka skjortor åt min framtida make. Han får stryka sina egna skjortor, fräste jag, som nog inte hade några specifika framtidsdrömmar men i alla fall inte tänkte bli hemmafru.
Nu sitter vi i varsitt kök, i varsin tid, och hon kan inte lära mig. I stället bläddrar jag i en bok om stoppning. Ställer undan symaskinen och tänker att jag får sy för hand. Om och om igen.
Det är ett slags botgöring, detta lagande, stoppande, lappande. Herre, förbarma dig.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.