I somras skrev jag en essä för tidskriften Provins om de första orden i Herrens bön: pater hemon ho en tous ouranous. ‘Pappa vår, den i himlarna’ …
För några veckor sedan ordnade Provins tillsammans med Karavan en gemensam kväll om deras temanummer Pappa respektive Mamma. Det var en trevlig sammankomst där jag samtalade med Provinsredaktören Johnny Isaksson om mitt bidrag.
Det fascinerande är att det inte räckte att skriva en hel artikel om dessa få ord. Uppslagen fortsätter att strömma till mig, om pater hemon men än mer om tous ouranous, alltså himlarna eller himlen, eller det himmelska … Ett barns frågor har synliggjort det märkliga och förvirrande i begreppet himlen, där både Gud, regnet och de döda tycks husera. Arbetet i redaktionskommittén för NT 2026 fick mig att reflektera över hur annorlunda det antika grekiska begreppet tycks vara, jämfört med den syn på himlen jag är van vid. Mer öppet och svävande. Inte lika tydligt spatialt och oftare i plural än i singular.
En vacker sak med att leva ett läsande liv är att uppleva hur böckerna och texterna och språken får mötas och samskapa i läsarens medvetande. Nu råkade jag gå in på Uppsala bokhandel, det var på bokreans första dag, med öppna händer. I dem landade mjukt en diktsamling jag länge vetat var för mig, men ändå inte tagit tag i att läsa förrän nu: Regnbågen av Lennart Sjögren.
Och detta djupt originella verk går rakt in i mina himlabryderier! Jag som gått med en vagt formulerad fråga om hur vi kan upptäcka den rymd och vidd och härlighet himmelsbegreppet egentligen rymmer, bjuds plötsligt rakt in i Sjögrens skimrande gestaltning – som egentligen inte går att fånga i enskilda citat, man måste läsa hela boken, men så här kan det låta:
Regnbågen sänkte sin trappa mot oss vi steg upp på den
Vi kom från det möjliga mot det omöjliga reste vi.
Eller:
Vi mötte sorgen men den var inte längre sorg inifrån var den upplöst och när den stannade en stund och fäste blicken mot oss var det som om den visste något vi ännu inte visste.
Enligt WordPress rymmer detta blogginlägg ”2 minuters läsning”. Men vissa ord är värda att dröja vid. Inte detta inlägg måhända, men såväl Herrens bön som Lennart Sjögrens diktsamling. Jag vill göra motstånd mot hetsen att konsumera (och producera) fler och fler ord på mindre och mindre tid. Jag vill läsa och skriva allt långsammare, låta orden gro och verka och visa allt vad som är möjligt och omöjligt i och med dem.
Kulturernas kanoner formas och omformas av oss alla tillsammans.
Att överlåta makten till en nationell regering att forma en ensam Kanon är den auktoritära modellen. När en journalist hör av sig och frågar om vilka inslag jag hade önskat rymdes i regeringens kanon legitimerar hon denna modell och bjuder in mig att göra detsamma.
Jag har dock inga synpunkter på vad Lasses lilla skattefinansierade punschklubb har knåpat ihop, och är inte heller särskilt intresserad.
Fråga din bokcirkel i stället. Fråga din faster. Fråga föräldrakooperativet och fackföreningen. Besök din lokala teater, starta en filmklubb, nörda ner dig på nätet, kolla litteraturlistorna på universitetens grundkurser i humanistiska ämnen. Det finns mängder av kanoniseringar att utforska och ifrågasätta.
Hur ska bildningen bli folklig?
Det sker naturligtvis inte genom Lasses lista, utan genom folkbildning: studieförbund, folkhögskolor, föreningsliv. Gratis kulturskola för alla barn. Fler kulturella arbetsstipendier och kraftigt utökade bidrag till fristående kulturinstitutioner. Fler öppna folkbibliotek och skolbibliotek. Och så vidare.
Barnens omaskerade interaktion synliggör hur vi alla fungerar när det gäller spel.
Att lära sig reglerna är en sak. Det kan vara frustrerande och förvirrande, men är oftast också spännande och kul. Och det brukar gå ganska fort.
Att tillägna sig de taktiska och praktiska färdigheter som krävs för att faktiskt vinna spelet kan vara betydligt besvärligare och ta lång tid, beroende på spelets svårighetsgrad och motspelarnas kompetens.
Men svårast av allt, det moment som kräver en livstids övning, är detta: att stå ut med en motspelares framgång.
En morgon förra veckan gick jag tidigt ner till älven för att bada. Precis vid stranden hängde en stor fisk i det grunda vattnet. Hon såg ut att ha legat där länge och vilat, och när jag klev i och hon sakta simmade iväg kände jag mig lite klumpig som kom och störde hennes sovmorgon bara för mitt egen morgondopps skull.
Hur som helst vet jag ganska lite om fiskar, och försökte därför använda sökmotorer för att senare under dagen ta reda på vilken art min nya vän tillhör.
Det var inte så lätt. Om man söker på t ex ”Vilken fisk?” förutsätter algoritmerna att jag undrar vilken fiskart jag borde äta någon individ av.
Söker jag i stället på ”Vilken häst?” ”eller ”Vilken hund?” tror de att jag undrar vilken ras jag borde äga som sällskapsdjur.
De enda kategorier av djur som vi tycks förväntas vara nyfikna på utan att vilja äga eller döda dem är fåglar och fjärilar. Söker jag på ”Vilken fågel?” eller ”Vilken fjäril?” förstår sökmotorn att jag enbart av nyfikenhet och förundran vill veta vilken art den jag mötte tillhör.
Det händer också att folk ställer frågan: ”Gillar du fisk?” utan att mena detsamma som de menar om de säger: ”Gillar du hästar?” eller, för den delen, ”Gillar du barn?”
Men den som gillar fiskar skulle väl aldrig vilja döda eller äta dem?
Småsystrar och gråbröder är ute! Min nya diktbok om den franciskanska rörelsen. Boken firades ut i världen under pingsthelgen, först i samband med Sammankomst 2025 i Lötenkyrkan och sedan i ett boksamtal med mig och Johan Heltne på Reimersholme Hotel. Läs mer om boken på systerenbär.se, och köp den t.ex. där, på Bokus eller på din lokala bokhandel (som kan beställa den via Stardist).
Victoria har skickat en fråga som jag citerar i sin helhet:
När Moses frågar den brinnande busken om vem denne är han ska hälsa det israeliska folket ifrån, är så får han svaret אֶהְיֶה אֲשֶׁר אֶהְיֶה som kan förstås både i formerna ”jag är” och ”jag kommer att bli”, varandet och vardandet. Gunnel Vallquist avslutar en av sina dikter i Steg på vägen med orden ”Väg och vardande”. Jag upplever i mitt liv att jag har perioder av varande, där jag nästan stelnar. Ofta behöver något hända för att jag ska utmana det invanda, betrakta allt som ofärdigt, testa nytt. Och ändå övergår jag då också från att vara i ett vardande till ett varande. Jag undrar, är det överhuvudtaget möjligt att vara i ett ständigt vardande?
Frågan får mig att tänka på något jag nyligen hörde om den banbrytande paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin. Jag har själv ännu aldrig lyckats tränga in i hans texter, trots att jag försökt flera gånger, men min goda vän Margareta har läst honom konstant i flera decennier och delar ofta med sig av hans tankar. Sist vi sågs berättade hon att han skriver att med en blick som saknar tro blir världen stelnad och fast. Men med trons blick kan vi urskilja världens plasticitet.
I så fall handlar det inte om att vara eller varda. Det handlar inte om att bli mer formbar eller rörlig. Utan om att bli varse den rörelse och formning som redan sker? Skapelsen är inte en produkt, utan en process. Därom är nog de flesta teologer och evolutionsbiologer ense.
Som leran i krukmakarens hand är vi (Jer 18:6).
Gudsnamnet ovanför altartavlan i Adolf Fredriks kyrka, Stockholm
Ekot från den brinnande busken återkommer som du vet i Bibeln, inte minst i Johannesevangeliet där Jesus gång på gång uttalar orden Jag är, på grekiska ego eimi.
I och med att Jesus säger ego eimi blir också vi inbjudna att ta orden i vår mun. Vi är inte som han det ultimata varat, men vi är kallade att följa honom och imitera denna hållning utifrån vårt eget jag. Och jag har aldrig läst detta insisterande på varat som en betoning av det statiska. Är det verkligen det fixerade och färdiga som kännetecknar varat? Ligger inte det att vara snarare nära det att närvara? Och att vara sann i sin närvaro. Att finnas till och bära det ok som är existensen i verkligheten.
Också i ofärdighet och villrådighet.
Jag är på väg, i vardande … Det är väl ganska givet, i detta liv. Jag är i väntan. Mitt stillastående är i rörelse.
Som själva jorden upplevs fast och stadig fast den roterar i en våldsam hastighet.
Vem jag är? Hur många personlighetstester jag än genomgår finns det inget definitivt svar på den frågan. Jag är alltid både och. Men: Jag är.
Gäller det inte såväl världsfrånvända romantiker som klimataktivister och retrotopiska SD-are?
Vi vantrivs i vår samtid. Hur kunde vi annat? Vår tid är brutal, krigisk, ovärdig, ytlig och djupt orättvis. Vår tid är Gaza och Risbergska, vår tid är Ukraina och Jemen, vår tid är Trump och Musk, Erdoğan och Putin, översvämningar och bränder och ofantliga, grymma djurfabriker. De som borde vara våra ledare visar sig ständigt vara våra förövare.
Ändå är det till just denna tid vi fötts, och det är vi som bär ansvaret för den. Thomas Merton skrev:
Att jag skulle vara samtida med Auschwitz, Hiroshima, Vietnam och upploppen i Watts, är något som jag inte blev tillfrågad om.
Och:
Det är först när vi tar på oss det fulla ansvaret för vår värld, för våra liv och för oss själva som vi kan sägas verkligen leva för Gud.
En av få verkligt stora andliga ledare i vår tid är påve Franciskus. Från sin sjukbädd fortsätter han att visa hur verkligt ansvarstagande kan se ut. Han skriver:
Vi måste avväpna orden för att avväpna sinnena och avväpna jorden. Det finns ett stort behov av reflektion, av lugn och en medvetenhet om komplexiteten.
Medan krig bara förstör samhällen och miljö, utan att erbjuda lösningar på konflikter, är diplomatin och internationella organisationer i behov av ny vitalitet och trovärdighet. Religionerna kan dessutom dra nytta av folkens andlighet för att återuppväcka önskan om broderskap, rättvisa och hoppet om fred.
Allt detta kräver engagemang, arbete och ord. Låt oss känna oss förenade i denna ansträngning, som den himmelska nåden kommer att fortsätta att inspirera och ledsaga.
I dagens SvD skriver jag under strecket om Kate Zambrenos bok Mutter, i nyutkommen svensk översättning av Helena Fagertun, samt lite om Magdalena Sørensens fina debutroman Alltings ordning.
Det är ovanligt att få så mycket utrymme för en recension. Jag valde att ägna det nästan helt åt stil- och formfrågor! Det var också fint att få chansen att bre ut sig lite om bokens titel:
Eftersom bokens engelska titel lyder ”Book of mutter” antar jag att även den svenska är avsedd att referera till muttret, som språklig uttrycksform, tillsammans med det tyska ordet för mor. På svenska blir det dock omöjligt att inte också tänka på en liten skruv. Mutter uppfattas nog ofta som en ganska fruktlös språklig aktivitet, men kanske kan denna form av ettrigt borrande i ett ämne ändå fylla en funktion? Det svenska muttret, som rymmer en lätt aggressivitet, är dock inte helt semantiskt ekvivalent med engelskans mutter, som snarare motsvarar ett mjukare mummel.
Zambreno är en av förgrundsgestalterna inom den lyriska essägenre – eller snarare genreblandning av uppsats, essä, roman och självbiografi – som så många kvinnliga engelskspråkiga författare har verkat inom under det senaste dryga decenniet, och det känns fint att tänka på Zambrenos form just som ett försiktigt mumlande mutter. Att tänka på denna bok som ett mamma-mummel.
Joakim svarade på inlägget där jag efterlyste frågor (kom gärna med fler!). Han skickade en hel rad frågor som jag tar mig friheten att summera som: ”Hur finner jag mening i skrivandet?”
Under några viktiga år var jag med i en liten skrivarcirkel. Jag minns att jag en gång ställde en fråga i stil med Joakims till en av de andra i gruppen. Det känns så meningslöst att skriva, gnällde jag, varför ska jag fortsätta egentligen? Min vän, som också var konstnär, blev upprörd. Sådana frågor ställer man inte, förklarade hon. Då kan man lika gärna lägga ner allting.
Många gånger har jag noterat att jag mår bra av att omge mig av just konstnärer. För närvarande arbetar jag vägg i vägg med konstnären Magnus Björkbom. Dag ut och dag in står han och målar i sin ateljé. Ibland med hörlurar från en gammal bärbar cd-spelare. Ibland utan. Han bara jobbar på med sina surrealistiska drömbilder, och från den stilla, stadiga koncentrationen i hans rum strömmar en motkraft till samhällets ständiga krav på effektivitet, mätbarhet, utvärdering, nytta, framgång, synlighet, status …
Vilket påminner mig om ett annat samtal, för omkring tio år sedan, när jag var nydisputerad. Jag kände en sådan leda och förtvivlan inför tanken på att göra akademisk karriär, eftersom denna tycktes kräva att jag ställde upp på de där ovan nämnda kraven och gjorde allt för att möta dem. Det jag egentligen ville var ju bara att utvecklas och åstadkomma något allt hantverksskickligare i mitt skrivande, översättande och utforskande av tillvaron. Min samtalspartner Bo Brander gav mig ett ord för det jag strävade efter: en kvalitetskarriär.
Skriv för att skriva kvalitativt bättre och bättre. Mer och mer koncentrerat och närvarande. Lita på att det är värdefullt.
Alva Dahl 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.