Under de senaste åren har den ekumeniska tidskriften Pilgrim varit en av mina största uppdragsgivare. Jag är så glad och stolt över att få medverka i denna värdefulla tidskrift, med uppmärksamma och eftertänksamma läsare, skribenter, formgivare och illustratörer, och vars redaktör har en sådan fingertoppskänsla. Det är också hoppfullt, i kulturskymningen när andra uppdrag blir färre och färre, att få tillhöra ett sammanhang som faktiskt blomstrar. Tidskriften får fler och fler prenumeranter och har nu vuxit till 100 sidor per nummer. I det nya numret – som jag själv ännu inte hunnit få i brevlådan – medverkar jag bland annat med en lång intervju med min vän psykoterapeuten Maj-Britt Lindahl. Där samtalar vi om tillvarons kanske mest grundläggande frågor. Som: Vad innebär det att besvara frågan ”Vem är du”? Vad menas med det bibliska uttrycket ”Jag är”? Vad är en upplevelse? Till numret har jag också skrivit en kolumn om Gui Minhai som poet.

Under våren har jag bland annat arbetat med översättningen av en fantastisk essä till ett kommande nummer av Pilgrim. Jag ska väl inte avslöja för mycket, men texten tar avstamp i Ciceros definition av ordet studier: ”Studier är när tanken är oupphörligt och intensivt sysselsatt med någonting som det ägnar sig åt med stort välbehag”. En mening jag med både möda och stort välbehag översatte direkt från latinet eftersom De Inventione inte finns i svensk översättning. Att översätta är en fröjd och ett privilegium, det svåraste som finns och en av de mest koncentrerade former av just studier som jag vet. Ingen översättare jag känner vill överlåta det åt någon maskin (även om vi med glädje och tacksamhet använder många tekniska verktyg!), och få tror att det är meningsfullt att försöka. Översättning tar min mänskliga språkkänsla i anspråk till fullo.

Ändå anser många andra än just översättarna att detta tidsödande arbete är det väl praktiskt att låta maskinerna sköta. Trots datacentrens enorma förbrukning av el och vatten, trots att mycket av AI-tekniken förutsätter underbetalda och avhumaniserade mänskliga teknikarbetare, trots att resultatet blir både hafsigt, okänsligt och opålitligt och trots att det bygger på material som stulits av upphovspersonerna … Men Pilgrim hör alltså tack och lov inte till dem som menar att översättning kan överlåtas åt maskiner.

Under sommaren kommer jag också att medverka i två arrangemang inom Pilgrims regi: dels en retreat om Kontemplativt skrivande (som sedan länge är fullbokad; deltagarantalet är mycket begränsat i ett sådant sammanhang), och dels pilgrimsdagarna i Tyresö i augusti: Rotad och i rörelse. (En titel som liksom sluter en cirkel, eftersom min familj när jag var barn brukade delta i sommarläger som kallades ”Rotad och rörlig”.)

Jag är ingen pilgrim i snäv mening: jag trivs visserligen i skog och mark och tycker om att promenera, men jag vandrar sällan på de stora pilgrimslederna och sällan i grupp. Så riktar sig tidskriften Pilgrim heller inte just till denna subkultur. I stället uppfattar jag alla som är på vandring inåt, mot den plats där Jag är, som tidskriftens målgrupp.

I april och maj kommer jag under några veckor att tala offentligt om olika ting på olika håll i landet. Välkomna!

23 april Prästgården i Algutstorp, Vårgårda. Rubrik: Den helige Franciskus – Att verka för fred och ickevåld då och nu. Mer info här

4 maj Laurentiistiftelsen, Lund. Kyrkodagar om människan och sexualiteten. Min rubrik: ”Eros och lovsång”. Mer info här.

12 maj Stockholmspalavern, Odenplan. Rubrik: ”Lydnad och olydnad”. Mer info här.

18 maj NYTT DATUM Bokhandeln Arken, Uppsala. Anna Karin Hammar och jag berättar om S:t Franciskus och våra böcker i samtal med Marcel Génetay.

I somras skrev jag en essä för tidskriften Provins om de första orden i Herrens bön: pater hemon ho en tous ouranous. ‘Pappa vår, den i himlarna’ …

För några veckor sedan ordnade Provins tillsammans med Karavan en gemensam kväll om deras temanummer Pappa respektive Mamma. Det var en trevlig sammankomst där jag samtalade med Provinsredaktören Johnny Isaksson om mitt bidrag.

En vacker sak med att leva ett läsande liv är att uppleva hur böckerna och texterna och språken får mötas och samskapa i läsarens medvetande. Nu råkade jag gå in på Uppsala bokhandel, det var på bokreans första dag, med öppna händer. I dem landade mjukt en diktsamling jag länge vetat var för mig, men ändå inte tagit tag i att läsa förrän nu: Regnbågen av Lennart Sjögren.

Och detta djupt originella verk går rakt in i mina himlabryderier! Jag som gått med en vagt formulerad fråga om hur vi kan upptäcka den rymd och vidd och härlighet himmelsbegreppet egentligen rymmer, bjuds plötsligt rakt in i Sjögrens skimrande gestaltning – som egentligen inte går att fånga i enskilda citat, man måste läsa hela boken, men så här kan det låta:

Regnbågen sänkte sin trappa mot oss
vi steg upp på den

Vi kom från det möjliga
mot det omöjliga reste vi.

Eller:

Vi mötte sorgen
men den var inte längre sorg
inifrån var den upplöst
och när den stannade en stund
och fäste blicken mot oss
var det som om den visste något
vi ännu inte visste.

Enligt WordPress rymmer detta blogginlägg ”2 minuters läsning”. Men vissa ord är värda att dröja vid. Inte detta inlägg måhända, men såväl Herrens bön som Lennart Sjögrens diktsamling. Jag vill göra motstånd mot hetsen att konsumera (och producera) fler och fler ord på mindre och mindre tid. Jag vill läsa och skriva allt långsammare, låta orden gro och verka och visa allt vad som är möjligt och omöjligt i och med dem.

Kulturernas kanoner formas och omformas av oss alla tillsammans.

Att överlåta makten till en nationell regering att forma en ensam Kanon är den auktoritära modellen. När en journalist hör av sig och frågar om vilka inslag jag hade önskat rymdes i regeringens kanon legitimerar hon denna modell och bjuder in mig att göra detsamma.

Jag har dock inga synpunkter på vad Lasses lilla skattefinansierade punschklubb har knåpat ihop, och är inte heller särskilt intresserad.

Fråga din bokcirkel i stället. Fråga din faster. Fråga föräldrakooperativet och fackföreningen. Besök din lokala teater, starta en filmklubb, nörda ner dig på nätet, kolla litteraturlistorna på universitetens grundkurser i humanistiska ämnen. Det finns mängder av kanoniseringar att utforska och ifrågasätta.

Hur ska bildningen bli folklig?

Det sker naturligtvis inte genom Lasses lista, utan genom folkbildning: studieförbund, folkhögskolor, föreningsliv. Gratis kulturskola för alla barn. Fler kulturella arbetsstipendier och kraftigt utökade bidrag till fristående kulturinstitutioner. Fler öppna folkbibliotek och skolbibliotek. Och så vidare.

Barnens omaskerade interaktion synliggör hur vi alla fungerar när det gäller spel.

Att lära sig reglerna är en sak. Det kan vara frustrerande och förvirrande, men är oftast också spännande och kul. Och det brukar gå ganska fort.

Att tillägna sig de taktiska och praktiska färdigheter som krävs för att faktiskt vinna spelet kan vara betydligt besvärligare och ta lång tid, beroende på spelets svårighetsgrad och motspelarnas kompetens.

Men svårast av allt, det moment som kräver en livstids övning, är detta: att stå ut med en motspelares framgång.

En morgon förra veckan gick jag tidigt ner till älven för att bada. Precis vid stranden hängde en stor fisk i det grunda vattnet. Hon såg ut att ha legat där länge och vilat, och när jag klev i och hon sakta simmade iväg kände jag mig lite klumpig som kom och störde hennes sovmorgon bara för mitt egen morgondopps skull.

Hur som helst vet jag ganska lite om fiskar, och försökte därför använda sökmotorer för att senare under dagen ta reda på vilken art min nya vän tillhör.

Det var inte så lätt. Om man söker på t ex ”Vilken fisk?” förutsätter algoritmerna att jag undrar vilken fiskart jag borde äta någon individ av.

Söker jag i stället på ”Vilken häst?” ”eller ”Vilken hund?” tror de att jag undrar vilken ras jag borde äga som sällskapsdjur.

De enda kategorier av djur som vi tycks förväntas vara nyfikna på utan att vilja äga eller döda dem är fåglar och fjärilar. Söker jag på ”Vilken fågel?” eller ”Vilken fjäril?” förstår sökmotorn att jag enbart av nyfikenhet och förundran vill veta vilken art den jag mötte tillhör.

Det händer också att folk ställer frågan: ”Gillar du fisk?” utan att mena detsamma som de menar om de säger: ”Gillar du hästar?” eller, för den delen, ”Gillar du barn?”

Men den som gillar fiskar skulle väl aldrig vilja döda eller äta dem?

Småsystrar och gråbröder är ute! Min nya diktbok om den franciskanska rörelsen. Boken firades ut i världen under pingsthelgen, först i samband med Sammankomst 2025 i Lötenkyrkan och sedan i ett boksamtal med mig och Johan Heltne på Reimersholme Hotel. Läs mer om boken på systerenbär.se, och köp den t.ex. där, på Bokus eller på din lokala bokhandel (som kan beställa den via Stardist).

Vi tycker oss vara födda i fel tid.

Gäller det inte såväl världsfrånvända romantiker som klimataktivister och retrotopiska SD-are?

Vi vantrivs i vår samtid. Hur kunde vi annat? Vår tid är brutal, krigisk, ovärdig, ytlig och djupt orättvis. Vår tid är Gaza och Risbergska, vår tid är Ukraina och Jemen, vår tid är Trump och Musk, Erdoğan och Putin, översvämningar och bränder och ofantliga, grymma djurfabriker. De som borde vara våra ledare visar sig ständigt vara våra förövare.

Ändå är det till just denna tid vi fötts, och det är vi som bär ansvaret för den. Thomas Merton skrev:

Att jag skulle vara samtida med Auschwitz, Hiroshima, Vietnam och upploppen i Watts, är något som jag inte blev tillfrågad om.

Och:

Det är först när vi tar på oss det fulla ansvaret för vår värld, för våra liv och för oss själva som vi kan sägas verkligen leva för Gud.

Hur kan vi gå från klagolåt till ansvarstagande?

En av få verkligt stora andliga ledare i vår tid är påve Franciskus. Från sin sjukbädd fortsätter han att visa hur verkligt ansvarstagande kan se ut. Han skriver:

Vi måste avväpna orden för att avväpna sinnena och avväpna jorden. Det finns ett stort behov av reflektion, av lugn och en medvetenhet om komplexiteten.

Medan krig bara förstör samhällen och miljö, utan att erbjuda lösningar på konflikter, är diplomatin och internationella organisationer i behov av ny vitalitet och trovärdighet. Religionerna kan dessutom dra nytta av folkens andlighet för att återuppväcka önskan om broderskap, rättvisa och hoppet om fred.

Allt detta kräver engagemang, arbete och ord. Låt oss känna oss förenade i denna ansträngning, som den himmelska nåden kommer att fortsätta att inspirera och ledsaga.

I dagens SvD skriver jag under strecket om Kate Zambrenos bok Mutter, i nyutkommen svensk översättning av Helena Fagertun, samt lite om Magdalena Sørensens fina debutroman Alltings ordning.

Det är ovanligt att få så mycket utrymme för en recension. Jag valde att ägna det nästan helt åt stil- och formfrågor! Det var också fint att få chansen att bre ut sig lite om bokens titel:

Eftersom bokens engelska titel lyder ”Book of mutter” antar jag att även den svenska är avsedd att referera till muttret, som språklig uttrycksform, tillsammans med det tyska ordet för mor. På svenska blir det dock omöjligt att inte också tänka på en liten skruv. Mutter uppfattas nog ofta som en ganska fruktlös språklig aktivitet, men kanske kan denna form av ettrigt borrande i ett ämne ändå fylla en funktion? Det svenska muttret, som rymmer en lätt aggressivitet, är dock inte helt semantiskt ekvivalent med engelskans mutter, som snarare motsvarar ett mjukare mummel.

Zambreno är en av förgrundsgestalterna inom den lyriska essägenre – eller snarare genreblandning av uppsats, essä, roman och självbiografi – som så många kvinnliga engelskspråkiga författare har verkat inom under det senaste dryga decenniet, och det känns fint att tänka på Zambrenos form just som ett försiktigt mumlande mutter. Att tänka på denna bok som ett mamma-mummel.