Nya böcker!

Nu finns min bok Pennvässaren i sinnevärlden!

Den här boken har jag skrivit för att samla ihop de råd och lärdomar om skrivande och skrivprocessen, och om olika strategier för att ta sig igenom det svåra med skrivandet, som jag tagit till mig under mina år som översättare, redaktör, universitetslärare och författare. Läs mer och köp boken till premiärpris hos förlaget Morfem, eller be din lokala bokhandel köpa in boken.

En helt annan sorts text bidrar jag med i konstnären Hans Anderssons nya bok, som kan beställas hos Art and Theory Publishing och som ges ut i samband med en ny utställning på Anna Bohman Gallery i Stockholm. Utställningen pågår fram till 22 juni.

Hans Anderssons verk berör mig mycket, liksom hans meditativa, uthålliga, ödmjuka arbetsmetod. När han bad mig om en text som skulle kunna samtala med hans verk plockade jag fram ett gammalt projekt om talet noll som blivit liggande. Efter att jag redigerat texten kraftigt översattes den till engelska av Amanda Larsson.

Pennvässaren

Nästa år kommer jag av allt att döma att ge ut en ny bok! Pennvässaren, ska den heta. Jag har samlat ihop kunskaper, tankar och erfarenheter från min verksamhet som textforskare, lärare i skrivande, författare/skribent och översättare. Framför allt handlar boken om skrivprocessen: att komma igång, att komma vidare, att redigera (vässa!) texten och att bli färdig. Jag får ofta frågor om skrivande och upplever att det finns ett sug efter strategier.

Om du som läser detta kommer på något särskilt som du skulle vilja ha svar på i en sådan bok, hör gärna av dig! Enklast via mejl: Alva punkt Dahl snabela Gmail punkt com.

Litteraturkritiken och postväsendet

Sedan 2019 delar Författarförbundet ut ett årligt pris på 50 000 kronor till en svensk litteraturkritiker. Priset är uppkallat efter kritikern (och översättaren) Madeleine Gustafsson och jag har haft glädjen att sitta med i juryn dessa första fyra år som priset delats ut. Eftersom jag har lämnat förbundsstyrelsen var detta sista året. Förra veckan tillkännagavs att Madeleine Gustafsson-priset 2022 tilldelas Kristoffer Leandoer. Prisutdelningen sker den 23 november på Rönnells antikvariat i Stockholm.

På denna länk finns mer att läsa om priset, pristagaren och prisutdelningen.

I en intervju i hemmaorganet Svenska Dagbladet säger Kristoffer Leandoer, apropå priset, att det man bör göra för att bli en bra litteraturkritiker är att läsa innantill. Man bör också läsa boken två gånger innan man skriver.

Detta är mycket kloka ord, och de får mig att tänka på Postnord, denna kletiga lilla rest av det som en gång var ett fungerande postväsende i vårt land. När jag växte upp kunde man ännu lägga ett brev på lådan på eftermiddagen (eller lämna in ett paket på postkontoret) och räkna med att det delades ut till mottagaren dagen därpå. Nu tar det i teorin två till tre vardagar, eftersom postlådan töms först morgonen därpå och postutdelningen bara sker varannan dag. I praktiken är det inte ovanligt att det tar flera veckor. Eftersom portot blivit så dyrt väljer också många företag någon billigare variant som tar fler dagar. Det gäller bland annat när recensionsexemplar av böcker skickas ut till kritiker. Ett sådant utskick tar i praktiken minst en vecka, ofta två. Ibland kommer inte boken fram över huvud taget.

Förlagens sätt att hantera detta är att skicka ut pdf-filer av inlagorna till kritiker, i stället för eller som komplement till de fysiska böckerna. Utan denna service skulle det knappast gå att alls bedriva dagskritik i Sverige i dag. Men nej, det är inte samma sak att läsa en pdf-fil. Vissa kanske tycker att det fungerar utmärkt, men för mig är det inte samma sak. Jag kommer inte boken lika nära när jag inte kan hålla i den, anteckna för hand i marginalerna och göra hundöron. Det läsande tillståndet blir inte lika koncentrerat när jag måste bråka med tekniken för att till exempel få texten tillräckligt stor och ljusstyrkan lagom stark så att inte ögonen tar stryk, eller lyckas göra en kommentar eller markering av precis rätt ställe. Läsningen blir gång på gång störd, avbruten, upphackad av tekniskt jox. Det må vara annorlunda för någon mer digital människa än jag, men i så fall menar jag ändå att man inte ska behöva vara skärmfanatiker för att bedriva litteraturkritik, och jag tror inte att jag är den enda kritikern som trivs bäst med att läsa på papper. Min hypotes är alltså att nedmonteringen av postväsendet försvårar kritikernas arbete, och försämrar själva kritiken. För att läsningen hindras och försvåras.


En nyutkommen roman jag gläder mig åt att kunna hålla i handen: Kassa 19 av Claire Louise Bennett. Lysande översatt av Carl-Johan Lind, som för övrigt tog emot priset Årets översättarstipendium 2019 för sin översättning av Bennetts Damm.

Nyckeln till vilrummet

Jag har flyttat till Norrbotten och därmed lämnat mitt gamla arbetsrum i Uppsala, som jag visserligen inte hade haft så länge men tyckte mycket om. Nu har jag äntligen, om än tillfälligt, fått ett arbetsrum på min nya hemort.

På kroken innanför dörren hänger en mystisk nyckel. Någon har med prydlig handstil skrivit ”Vilrummet” på en lapp och fäst den vid nyckeln med ett rött band, men ingen här i huset har hört talas om något sådant rum.

Ändå tycker jag om att nyckeln hänger där och påminner om vilans betydelse och möjlighet.

Kanske är det avgörande inte att vi har ett rum, utan att vi har en nyckel?

Om stilvägledning, översättarpriser och översättningssvenska

Under flera års tid har vi slitit, Elin Svahn (fil dr i översättningsvetenskap) och jag, med en artikel om hur priser till översättare ger litterär prestige åt olika språk. Nu är artikeln, The consecration of languages through translation awards in Sweden 1970–2015, äntligen publicerad i den översättningsvetenskapliga tidskriften Meta 66:3. (Tyvärr bara tillgänglig för den som kan läsa den via sitt universitetsbibliotek, men här finns en Divalänk.)

Samtidigt har jag publicerat ett s.k. Smärre bidrag i tidskriften Språk och stil NF 31:2: en rapport från det projekt jag arbetade med för Språkrådets räkning under 2020–2021. Denna artikel finns fritt tillgänglig på denna adress.

I samma nummer av Språk och stil finns även min recension av Alexander Katourgis bok Svenskan går bananer: en bok om översättningar som syns.

Närmar du dig mjukt på IBBY Honour List 2022

I dag offentliggörs IBBY Honour List 2022, där min översättning av Jacqueline Woodsons Närmar du dig mjukt finns med. IBBY är en internationell organisation för barn- och ungdomslitteratur, och till denna lista får de olika medlemsländerna presentera särskilt förtjänstfulla böcker som getts ut. Den svenska juryn har utsett en författare, en illustratör och en översättare.

Författare Jenny Jägerfeld: Min storslagna död

Illustratör Emma AdBåge: Naturen

Översättare Alva Dahl: Närmar du dig mjukt

Denna utmärkelse gör mig glad eftersom det rör sig om en översättning som hjärtat bultar lite extra för. Boken är ett slags stillsamt vemodig och vacker Romeo och Julia-historia om två förälskade tonåringar i NYC. Titeln är hämtad ur en dikt av Audre Lorde, ”If You Come Softly”, som citeras i boken och som jag därför fick glädjen att översätta. När jag arbetade med dikten fick den en melodi i mitt huvud, och det händer ganska ofta att jag hör den inom mig. Så här lyder de första stroferna:

Närmar du dig mjukt
som vinden i trädets gren
kanske du hör det jag hör
ser det sorgen ser.

Närmar du dig lätt
som daggens trådverk
tar jag med glädje emot dig
och begär ingenting mer.

Läs mer om Närmar du dig mjukt hos förlaget, Natur & Kultur.

Vid symaskinen

Att laga ett par jeans är en process som omfattar hundra små moment och sedan spricker de igen nästa gång jag använder dem. Mina går alltid sönder i grenen och så tar det ett år innan jag orkar sätta mig vid symaskinen igen. Undertråden tar slut efter en liten stund och jag måste spola upp den (denna funktion är trasig på maskinen men jag sätter ändå spolen på hållaren och försöker en liten stund, ifall att problemet plötsligt mot förmodan skulle vara löst, försöker snurra på den och trixa på lite olika sätt innan jag ger upp och spolar upp den för hand) och sedan trä övertråden igen. Trådändan fransar sig och vill inte in i nålsögat. Jag har valt en lite grövre tråd (ärvd och säkert ett halvt sekel gammal) för att lagningen ska hålla. Till sist får jag börja gräva i syskrinet efter nålpåträdaren.

Då sitter jag med ens hos mormor, vid hennes maskin där allt blev rätt under hennes underbart mjuka, fasta, vana fingrar. Men en sak kunde jag hjälpa till med: att trä in tråden i nålsögat. För jag var ett barn med god syn.

Vilken stilla glädje som i minnet ligger i detta att trä symaskinen åt mormor, eller bara trä tråden i nålen. För att under resten av sömnaden helt enkelt sitta och se på. Med dinglande ben och Radio Örebro i bakgrunden. Kanske kom katten in för att äta och låta sig klappas en liten stund.

Vad skulle jag inte ge för att få sitta i det köket igen hos mormor?

Men glimtvis får jag ju göra just det. Vid det tunga, snälla och praktiska ovala bordet med blankpolerad yta och ibland en vaxduk. I den blå, platsbyggda soffan som verkade kunna rymma hur många släktingar som helst, när det behövdes, men också erbjöd gott om plats att sträcka ut sig på när det bara var mormor och jag.

Nu sitter jag där igen och väntar, kanske, under den tickande klockan, på nästa tillfälle att trä tråden i nålen.

Vid tillverkningen av ett enda par jeans går det åt 11 000 liter vatten. 11 000 liter vatten i områden där vatten ofta är en bristvara. Jag syr vidare tills en stor bit tyg fastnar i maskinen. Önskar att jag hade bett mormor lära mig detta ordentligt. Hon hade nog gjort det med stor glädje. Men när jag var tonåring och hon ville lära mig hushållssysslor slog jag bakut. Jag tyckte egentligen om att hjälpa henne, tills hon kastade ur sig sådant som att jag behövde lära mig stryka skjortor åt min framtida make. Han får stryka sina egna skjortor, fräste jag, som nog inte hade några specifika framtidsdrömmar men i alla fall inte tänkte bli hemmafru.

Nu sitter vi i varsitt kök, i varsin tid, och hon kan inte lära mig. I stället bläddrar jag i en bok om stoppning. Ställer undan symaskinen och tänker att jag får sy för hand. Om och om igen.

Det är ett slags botgöring, detta lagande, stoppande, lappande. Herre, förbarma dig.

Den obligatoriska hoppfulla slutklämmen

I Jenny Offills roman Weather, som utkom i min översättning med titeln Väder i våras, finns ett slags nyckelbegrepp, ”the obligatory note of hope”. Det förekommer bara tre gånger i boken och förklaras inte rakt ut, men första gången det dyker upp försöker huvudpersonen få kontakt med sin arbetsgivare, forskaren och folkbildaren Sylvia, som dock inte har tid att prata just nu. “I have to call you back,” she says. “I’m about to send off this article, but I have to come up with the obligatory note of hope.”

Efter en del tankemöda löste jag detta på följande vis i den svenska översättningen: ”Jag är just på väg att skicka in en artikel, måste bara formulera den obligatoriska hoppfulla slutklämmen.”

Den sista gången begreppet dyker upp är det som ett slags paratext, allra sist i boken: hänvisningen till webbplatsen obligatorynoteofhope.com. Hänvisningen leder ut ur fiktionen och fram till en plats där författaren talar direkt till läsaren med tips på hur vi kan gå samman med andra och engagera oss för en bättre framtid. Jag vet inte om den svenska läsaren omedelbart kopplar adressen till begreppet i boken (även om jag hoppas det) men det är å andra sidan inte säkert att alla som läst den engelska texten minns frasen heller.

Efter att Jenny Offills bok utkom i Sverige har reaktionerna varit blandade. DN-krönikören Greta Thurfjell fick i uppdrag att recensera boken och tyckte att ”Man får känslan av att hon därefter ställt sig frågan om vad just hon kan göra för klimatet, och sedan, i brist på bättre idéer, skrivit en roman – som om litteraturen kunde reduceras till klimatkompensation.” Humanekologen och aktivisten Andreas Malm kritiserade boken från motsatt håll i Aftonbladet. Väder är enligt honom ett tydligt exempel på genren borgerlig klimatroman, vilken: ”stänger ned fantasin om kollektiv handling. Den släpper inte efter en millimeter åt tanken på motstånd. Om individen kan göra någonting alls är det att rädda sitt eget och sina närmastes skinn.”

Att klimatkrisen kommer upp i en roman som ges ut i dag är knappast något anmärkningsvärt. Den påverkar ju oss alla och måste självklart läcka in i litteraturen. Men den författare som går före här ger sig uppenbarligen ut på ett minfält, där kritiken kan vara lika hård från båda håll samtidigt: Ve dig som försöker använda litteraturen som politiskt verktyg, och Ve dig för att du inte gör det!

Jag tycker att Jenny Offills lösning på aktivism/konst-dilemmat är bra. Först skriver hon en roman som hon försöker göra till en så bra roman som möjligt. Sedan gör hon en liten aktivistisk webbplats som en hoppfull fotnot (kanske hade det varit en bättre översättning!) till boken.

Jag vet inte om Andreas Malm har varit inne på obligatorynoteofhope.com, där Offill uppmanar just till kollektiv handling, men det han söker verkar inte vara hoppfulla fotnoter utan ett slags ekohjälteberättelser. Sådana har säkerligen sin plats, men de är inte för alla. Själv har jag till exempel väldigt svårt för hjältedramaturgin. Jag kan i och för sig trivas med att ta del av positiva och inspirerande berättelser till frukostkaffet, från helgonlegender till facebookinlägg om folk som cykelsemestrar med familjen eller slår läger för att protestera vid Sveaskogs skövlingar, men det är inte det jag söker när jag öppnar en roman.

Den mest positiva svenska recensionen Väder har fått hittills skrevs av litteraturkritikern Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet. I hans storslagna hyllning är boken en existentiell betraktelse ”om betydelsen av en tillit till världen i all dess oförutsägbarhet.”