För en tid sedan tog jag emot donerat blod i samband med en akut operation. Bland alla känslor efter operationen la jag märke till en djup tacksamhet gentemot min anonyma donator, en tacksamhet som med tiden kommit att utsträckas till hela gruppen blodgivare.

Dessa människor som gör sig besväret att regelbundet bege sig till den föga glamorösa blodcentralen för att bli stuckna i armen och äta en ostmacka efteråt för att inte svimma. Utan att någonsin veta hur och om just deras blod kommer till användning delar de med sig av sitt överflöd till den som lider brist.

Är det inte något profetiskt i denna offerhandling, detta lika kraftfulla som lågmälda uttryck för tillit och kärlek?

Traditionens tre stjärntydare, konungar eller ”vise män” gav sig ut på en vansklig, trevande färd för att överräcka det dyrbaraste de hade.

Själv kan jag inte ge blod. Så jag vill denna dag begrunda: vad har jag, som är verkligt värdefullt, att ge? Är jag beredd att göra den ansträngning som krävs för att överlämna det?