Skönhetens anspråk

Vad är det jag saknar? Vad jagar jag efter bland alla likartade kommentarer och rapporter?

Perspektiv? Resonlighet? Mildhet?

Eller är det förundran?

Jag kommer fram till att jag söker på fel ställe, stänger av radion och slutar läsa på nyhetssajterna. Slår för en gångs skull på CD-spelaren här hemma och lägger i skivan Lent, utgiven på Compunctio förlag förra året och införskaffad till just denna fasta.

Jag hör Ellen Vingrens klara, sköra sång och får känslan av att hon försöker sjunga så vackert som möjligt. När jag själv slutade sjunga inför publik för ett antal år sedan var det bland annat därför att jag var kritisk mot denna impuls hos mig själv. Kanske utgick min strävan efter att låta rösten förädlas till fulländning från en låg och självisk längtan efter att bli beundrad, sedd och bekräftad? Jag var inte säker på att det var så, men kunde inte heller förklara skönhetssträvandet på något annat sätt. Så jag la ned sången. (I ärlighetens namn ska dock sägas att om jag verkligen hade fått all den där bekräftelsen hade jag kanske fortsatt.)

Nu tänker jag att det är just det vackra jag saknar och jagar efter.

Jag tar upp en av mina bästa pennor och skriver sirliga, långsamma bokstäver på ett födelsedagskort. Min släkting ska få en bok som är både kärv och vacker. Som fastesång. Skönheten fortsatte göra anspråk på mig; när den inte fick min röst drog den till sig språket, skrivandet.

Skönheten ger vila och tröst, kanske för att den erinrar om det paradis som är vårt hem. Den är på en gång välgörande och totalt onyttig.

Ljuskrona i kyrktak. Foto: Sofia Holmlund.

Vad fick mig att skratta i dag? Jo just det, det oväntade, briljanta citatet av Ursula K. LeGuin: ”To light a candle is to cast a shadow.”

Skönheten är subjektiv, den kräver att få drabba var och en personligen. Vi behöver därför aldrig skämmas när vi inte ser den där någon annan ser den. Vi får söka skönheten där vi finner den!

Också det fula kan skildras med skönhet, som när Birgitta Trotzig i Dykungens dotter ger en blixtbild av den pandemi som rörde sig över världen för nästan exakt hundra år sedan:

Det var spanskan 1919. Föräldrarna dog nästan samtidigt utan att egentligen någon gång ha kommit upp till medvetande ur feberdimmorna – modern först, fadern följde henne efter en vecka. Då hade pojken passat och skött dem utan hjälp i flera veckor – sjukdomen kom och gick i vågor, just när man andades ut och tänkte att nu ordnar det sig, så började det om igen: den bultande febern, den tickande pulsen, den korta andningen, det högröda oigenkännliga ansiktet. Spanskan gick ju härjande fram i alla trakter, här fanns knappt en gård där inte någon låg, ingen hade tid att hjälpa andra särskilt mycket. Han kom alltså att vara ensam med dem ända till slutet. Flera veckor när de två människorna, föräldrarna, låg sida vid sida, den ena ropande på den andra, mumlande – ömsevis yrande, ömsevis i het blek dvala. – Så kampen mot döden började för hans del tidigt, nästan från begynnelsen. – Men han kunde inte rädda dem. Det var ingenting, ingenting att göra. Han förmådde ingenting, ingenting.

%d bloggare gillar detta: