Det hade säkert varit taktiskt, när författaren blivit sin egen förläggare, att göra en uppdatering här så fort Längtans flöde fått en recension. (Eller ännu hellre, förstås, skaffa sociala medie-konton att skryta i.) Men jag har haft fullt upp med annat, och det har känts mer akut att svara på de personliga hälsningar jag fått av läsare per post och mejl. Att upptäcka att denna lilla bok når fram till människor, och till vissa så pass starkt att de till och med vill höra av sig och berätta det för mig, det har verkligen varit en stor glädje. Det har också varit något helt nytt för mig att ta emot så personliga läsarbrev, ja, dessa hälsningar är en stor nådegåva som skänkts mig under de gångna månaderna.

Också några av recensionerna ger dock sådana personliga vittnesbörd, vilket berör mig så pass att jag ändå, nu, vill dela dem här:

Prästen Emma Audas skriver i Pilgrim 3 2019 (ett mycket spännande nummer, med särskild inriktning på ekoteologi): ”I Längtans flöde lyckas Alva Dahl beskriva mina livsfrågor på ett sätt jag inte tidigare upplevt. I texter där igenkänningen av såväl livets som min egen obarmhärtighet varit som störst har ofta den ena dimensionen uteblivit – den där kallelsen, längtan och kärleken till Gud lever. Nu finns allt samlat framför mig […] så nytt och så precist formulerat att jag kommer på mig själv med att tro att Längtans flöde beskriver en hemlighet som bara jag och Alva Dahl delar.”

Översättaren och förläggaren Hillevi Norburg skriver i Signum nr 6 2019: ”Att läsa Längtans flöde är en stilla glädje som det inte finns något skäl att förvägra sig.” Hon reflekterar i sin anmälan också över utmaningen i att skriva om glädje och ljus utan att det blir banalt, något jag funderat mycket över under åren, och beskriver Längtans flöde som ”en förvånansvärt kroppslig, stundom sinnlig text”.

Poeten Eva-Stina Byggmästar skriver i Kyrkpressen 18 2019: ”Den prosalyriska formen ger boken all nödvändig frihet, formen är flytande, växlande, precis som titeln på boken indikerar – det är lyrisk briljans, vardagens impressioner. Boken börjar leva, sippra, spilla över – jag börjar leva med den, kommer inte att bli klar – livet blir aldrig färdigt. Boken blir en spegel för mitt eget tvivel, de privata frågorna om vad just jag borde eller inte borde göra med mitt liv. Jag nuddar vid min egen extas […].”

Jag försöker hålla en viss distans, vill inte fästa mig för mycket vid beröm och bekräftelse. Samtidigt betyder det ju mycket att hamna i denna gemenskap med läsarna. Jag brukar tänka att litteraturens viktigaste uppgift är att få läsaren att upptäcka att hon inte är så ensam som hon tror. Nu upptäcker jag att det kan vara ömsesidigt: läsarna får mig som författare att upptäcka att jag inte är ensam.

Men hur ska det bli med nästa bok? Äntligen sitter jag med ett ganska färdigt utkast till det bokmanus om Gunnel Vallquist som jag har arbetat med i tre års tid. Något förlag har jag inte än, och jag har knappt vågat börja höra mig för. Det är känsligt det där. Filen ligger och svajar i molnet, samlar ihop sig. Hur vill och ska denna text regna ut, bli kött och nå fram till sina läsare? Det är en annan slags bok, i en annan genre, och mottagandet kommer därför inte att bli identiskt – det är väl det enda jag vet. Ändå får de många ömsinta orden om Längtans flöde mig att våga hoppas att också det jag berör i detta manus kommer att vara intressant för fler än jag själv. Jag visste nog att en och annan skulle tilltalas av Längtans flöde, men att det är så pass många förvånar mig. Vi verkar ju vara en hel osynlig liten ström av längtande och grubblande människor som vill ta livet mer på allvar, som vill tro och hoppas mer och älska mer.

Nu finns Längtans flöde i lager igen och kan beställas där du brukar få tag på dina tryckta böcker. (Det kan fortfarande ta några dagar innan den hunnit ut på butikshyllorna.)

Medan den andra upplagan var i färd med att tryckas hann boken få flera fina recensioner, bland annat av Expressen och Dagens bok.

Själv befann jag mig då i en tids välbehövlig radioskugga.

Den 3 september kommer jag att läsa ur boken på Rönnells antikvariat i Stockholm. Läs mer här.

 

Längtans flöde har fått en mycket generös recension i Svenska Dagbladet, vackert skriven av Josefin Holmström. Läs den här, om betalspärren tillåter.

Vem läser dagstidningar nuförtiden? Inte många, om man frågar förlagsjättarna. Men för ett litet förlag kan en recension som denna ställa mycket på ända.

I detta fall har recensionen gjort att bokens förstaupplaga nu försvinner ut i postpåsar och lådor till bokhandlar och privatpersoner i så rasande takt att den snart är slut. En månad efter boksläpp är det dags för tilltryck! Och jag som tänkt att upplagan skulle räcka i åtminstone ett par hundra år …

Den strida beställningsströmmen gör att dessa sommardagar blir lite mer hektiska än det var tänkt. Så kan en vanlig julimåndag kräva en vansklig balansakt mellan å ena sidan omvärldens förväntningar och behov, å andra sidan förläggarens/författarens eget behov av att låta var sak ha sin tid, att låta allt ske i den rytm som varje verksamhet och ögonblick föreskriver. I en andningspuls där luftens stora syregåva inte tas för givet eller motas undan. I en rörelse där ben och armar vevar av sig själva, som på lek.

Så skönt då att man kan balansera genom att nästan aldrig vara i absolut jämvikt, genom att ständigt pendla, finjustera, förbli i rörelse mellan övervikterna. Den sida som vägde över i dag, kan få väga lite extra lätt i morgon.

Nu finns min nya bok, den prosalyriska berättelsen Längtans flöde, att beställa hos Silentium.

Längtans flöde är en otidsenlig nuskildring, en jordnära tankeflykt, ett sanningsdokument över ovissheten och den första bok som ges ut av Syster Enbär.

Hör mer om boken i senaste avsnittet av Signumpodden, där jag samtalar med John Sjögren, vars senaste bok heter Efterföljelsens glädje och liksom Längtans flöde behandlar frågan om hur en människa kan finna sin kallelse.

Uppdatering 12 juni 2019:

• Längtans  flöde har fått en mycket fin recension av instagramkontot Depressive Realism: läs den här. Texten avslutas:

Någonstans nämner hon en längtan att ”skriva fram ljus”, en text av ”närvaro och trohet till ögonblicket”. Jag tror bestämt det är precis det Alva Dahl har gjort med ”Längtans flöde”. En rik och klok tankebok som bör läsas av alla som rids av existentiella grubbel, och kanske inte minst av gudlösa pessimister som undertecknad.

• Tidningen Skriva har intervjuat mig om skärningspunkterna mellan översättning och skrivande. Intervjun finns att läsa här.

Uppdatering 2 juli 2019:
Förutom hos silentiumskrifter.se finns boken även att köpa i följande bokhandlar:

• S:t Sigfrids boklåda, Rättvik
• Uppsala Bokhandel, Uppsala
• Bokhandeln Arken, Uppsala och Lund
• Bokcaféet Porten, Visby
• Nya Slottet Bjärka-Säby, bokrummet

Nyligen var jag åhörare vid ett symposium om sakprosa, facklitteratur och populärvetenskap. I en orange anteckningsbok tog några reflektioner form beträffande den sakprosa och essäistik jag själv längtar efter att läsa, skriva och översätta. Här är alltså min drömskiss:

• Röster om affix och konkretion, tilltal och stil. Sneda, skeva, runda linjer och färgfält.
• Bråkighet, krångel, störningar och osäkerhet.
• Författare som kliver ner från estraderna och upp på varsin vinglig balansbräda. Med lika delar mod och ödmjukhet. För att komma åt textens djupa bålmuskulatur.
• Skribenter och läsare som ser subjektiviteten som ett basverktyg och är beredda att offra pengar för respekt, anseendet för brödfödan och alltihop för den odödliga kärleken.
• Stil är metod, ändamål är medel och skribenten har ett ansvar för att regelbundet knacka sig på bröstet och begrunda sitt eget handlande som utforskande, relationsskapande språkarbetare.
• Vadå ”vi”? Jag vill att vi som skriver ska kasta ljuskäglor över allt smått och subversivt och hånat. Inte nöja oss med att nicka omkring i någon falsk konsensusgemenskap. Använda vårt utrymme för att ge plats åt det som annars hamnar i skymundan, inte för att babbla på om det redan uttjatade. Sluta gnälla över skröpligt vingmaterial och slänga oss ut i vårt vara.
• Förutom i bokform finner jag betydligt oftare detta i kulturtidskrifter än i dagstidningar. Läs t.ex. vad Eva-Stina Byggmästar skriver om författarlivet i senaste numret av Nya Argus:

Nog känns det ofta som man är sin egen försökskanin, som man håller på och bygger sin egen elektriska stol av grankottar och pinnar från skogen, som man samlar ris till sin egen rygg för att inte säga sitt eget bål, som om man leker med högexplosiva ämnen i ett osynligt laboratorium, som om man är det andliga livets och själens kamikazepilot – en ljusblå Ikarosfigur som försöker se hur nära solen det går att komma innan man trillar ner – hur nära det är möjligt att komma Guds ansikte. 

Jag illustrerar inte tillvaron, jag försöker fördjupa min del i den. Det är en medveten strävan. I den känner jag mig fri.
Olof Hellström

Finns det något jag kan göra för dig?
Broder Enbär

Från och med februari 2019 är min frilansverksamhet registrerad under namnet Syster Enbär. I och med denna namngivning kommer jag att fördjupa mitt litterära engagemang i tillvaron. Ett första steg blir att med bistånd från formgivaren Tomas Einarsson och redaktören Emi-Simone Zawall ge ut den prosalyriska boken Längtans flöde till sommaren 2019.

Syster Enbärs skyddspatron är broder Enbär, en av den helige Franciskus första bröder. Hans festdag är den 29 januari. Broder Enbärs kännetecken var radikal efterföljelse och frikostig kärlek utan biavsikter, i kombination med enfald och klantighet. Han var kort sagt en helig dåre, och hela skapelsens bror.

De senaste två åren har jag arbetat med ett bokprojekt som fört mig ut på en del spännande resor. Jag skriver en biografi och vill besöka åtminstone de viktigaste platserna i denna främmande människas liv, som jag försöker förstå mig på.

Just den resa jag gör den här gången sker med tåg via Östergötland, Småland, Skåne, Danmark och Tyskland till några platser i Frankrike och Italien. Medan jag bärs över rälsen, hör konduktörernas R rulla längre och längre bak och känner friktionen, vibrationerna, brummandet under mig ser jag ut genom fönstret och funderar över hur det kan ha varit att resa här precis efter Andra Världskrigets slut.

På tågstationen i Roskilde står en överviktig kvinna i skinnbyxor, stövletter och ett linne vars motiv drar till sig min uppmärksamhet. En kraftfull, glitteröverströdd elefant – inte olik megakändisfotografen Nick Brandts berömda bjässe – står med ansiktet mot betraktaren i ett grått landskap av sönderfallande isflak. Som om elefanten befann sig i det smältande Arktis.

1946 såg man nog färre postmodernt eklektisk-apokalyptiska tröjtryck. Klimatförändringarna var igång, men okända för mänskligheten. Oron, ofreden, miljöförstöringen var närmare och mer påtaglig. Städerna har förändrats, och även landskapet. Jag reser genom ett rikt, välputsat och misstroget Västeuropa, hon for genom ett krigssargat och beslutsamt. Något mer hoppfullt, tänker jag mig. Men kanske ungefär lika ovisst? Och nog måste väl lindarnas gröna färg vara densamma? Åtminstone några av alla dessa träd som kantar järnvägen måste ha stått här redan för 70 år sedan och följsamt susat och vinkat i den krispiga sensommarvinden …

Jag är tacksam för att rälsen ligger kvar, att det trots allt ännu går att resa med tåg genom Europa, även om resebokningen är krångligare nu. Mycket av tågkonceptet måste ändå vara detsamma, eller snarlikt. Att sitta omgiven av främlingar som alla har olika slutdestinationer. Det är så annorlunda jämfört med att flyga. Jag känner mig mer hemlig som tågresenär, mindre förutsägbar, vilket är trevligt. Också de andra blir mer spännande att fantisera om. Flygplatser med sina säkerhetskontroller och rökrum är bland de dödaste miljöerna jag vet, men tågstationer är fortfarande levande och öppna, även om de liksom flygplatserna i så många fall omvandlats till gallerior. En sak jag gillar med tågstationer är att de ofta otydliggör gränsen mellan inomhus och utomhus. Kanske andra gränser också. Samtidigt som deras funktion är just gränsens, övergångens. Som ett slags skiljetecken …?

På Mannheim Hauptbahnhof dunkar remixer av 90-talshits i högtalarna medan jag äter en avocado super food bowl. Finns det en enda ingrediens här hon kan ha smakat 1946? Rödbetorna och fullkornsbrödet, kanske? Om detta hade jag väl lärt mig mer av att stanna hemma och läsa på. Men känslan av att kasta i sig lunchen lite för fort för att hinna i god tid till nästa avgång kan hon ha delat.

Att resa i yttervärlden kan vara viktigt, men är förstås inte allt. Läsning är kanske den främsta genvägen till inlevelse och medkänsla. (Det är också läsningen som fört mig hit.) De senaste veckorna har jag bland annat umgåtts en del med Job. Inte bara hon som jag skriver om läste Job; i många sekler har människor i alla dessa trakter som jag far igenom, och över hela jorden, gjort just det, och känt empatisträngen darra när den olycksdrabbade Job övermannas av förtvivlan och önskar att han hade dött redan i livmodern, och sluppit livets plågor. Här möts vi:

Varför ges dagens ljus åt den plågade, varför skall de olyckliga leva,
de som längtar förgäves efter döden och söker den ivrigare än nergrävda skatter,
de som skulle jubla av glädje och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?
Varför lever den som famlar i mörker, den vars vägar Gud har spärrat?
Suckar har blivit mitt dagliga bröd, min klagan är som forsande vatten.
Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig.
Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara vånda och kval.

Det är förstås inte precis samma text vi läser. Ovan citerar jag Bibel 2000, som förstås inte fanns 1946. Jag vet inte vilken variant av 1917 års översättning hon hade med sig – den reviderades ju flera gånger. Kanske läste hon förresten en fransk översättning, eller kanske den latinska Versio Vulgata:

Quare misero data est lux, et vita his qui in amaritudine animae sunt:
qui expectant mortem, et non venit, quasi effodientes thesaurum;
gaudentque vehementer cum invenerint sepulchrum?
viro cujus abscondita est via et circumdedit eum Deus tenebris?
Antequam comedam, suspiro; et tamquam inundantes aquae, sic rugitus meus:
quia timor quem timebam evenit mihi, et quod verebar accidit.
Nonne dissimulavi? nonne silui? nonne quievi? et venit super me indignatio.

Mötet och inlevelsen är aldrig absolut i denna världen, men när de skymtar förbi är det något stort. Varje dag kommer med ett erbjudande åt dem som vågar språnget: att fortsätta söka dessa glimtar, fortsätta försöka förstå varandra mer och mer och mer.

Vad säger den svenska litteraturhistorien om författarrollen? Ett slarvigt sätt att undersöka saken är att söka i textsamlingarna på Litteraturbanken.se, vilket kan ge en liten funnen dikt på temat:

författaren är full av beklagande

författaren är moralist, men ingen moralpredikant

Författaren är där övertygad

Den verklige författaren är okänd

Det faktum att författaren är kvinna ursäktar de små brister

Men eftersom författaren är kvinna kan hon inte tillåta

den författaren är en köpt rojalist

den författaren är en ung baron

författaren är en försmådd friare

författaren är ännu ung

författaren är en finurlig karl

”Författaren är obekant”

Författaren är en känd engelsk puritansk präst.

Figuren kan jämföras med den översättare som skildras av motsvarande sökning:

om den svenske översättaren är inget närmare känt

översättaren är kanslirådet Elers

översättaren är tydligen inte helt hemma

Såväl förordsförfattaren som översättaren är väl medvetna om offrets konsekvenser

Översättaren är själv författare

Översättaren är inte känd

Översättaren är okänd

översättaren är djupt allvarlig

Översättaren är här i sitt esse

Översättaren är med största sannolikhet Strindbergs vän

Översättaren är ej angiven

Översättaren är okänd.

 

Den som befinner sig i Göteborg den 9 mars kl. 18 och vill höra mig tala om interpunktion i litterära texter, kanske lite särskilt i relation till översättning, är välkommen till Akademin Valand, som varje månad organiserar öppna föreläsningar inom ramen för sitt magisterprogram i litterär översättning.

Adress m.m. finns här.

De flesta litterära översättare har inte själva valt de texter de översätter. Förlaget köper in en titel, och hittar sedan en översättare. Man kan förstås som översättare försöka intressera förlag för ens egna favoriter, men de flesta av oss lyckas sällan med det. Det händer förstås också att någon annan får i uppdrag att översätta just den bok som var min älskling … Det hör till.

Det finns fördelar med uppdragsöversättning. Fortsätt läsa →