De senaste två åren har jag arbetat med ett bokprojekt som fört mig ut på en del spännande resor. Jag skriver en biografi och vill besöka åtminstone de viktigaste platserna i denna främmande människas liv, som jag försöker förstå mig på.

Just den resa jag gör den här gången sker med tåg via Östergötland, Småland, Skåne, Danmark och Tyskland till några platser i Frankrike och Italien. Medan jag bärs över rälsen, hör konduktörernas R rulla längre och längre bak och känner friktionen, vibrationerna, brummandet under mig ser jag ut genom fönstret och funderar över hur det kan ha varit att resa här precis efter Andra Världskrigets slut.

På tågstationen i Roskilde står en överviktig kvinna i skinnbyxor, stövletter och ett linne vars motiv drar till sig min uppmärksamhet. En kraftfull, glitteröverströdd elefant – inte olik megakändisfotografen Nick Brandts berömda bjässe – står med ansiktet mot betraktaren i ett grått landskap av sönderfallande isflak. Som om elefanten befann sig i det smältande Arktis.

1946 såg man nog färre postmodernt eklektisk-apokalyptiska tröjtryck. Klimatförändringarna var igång, men okända för mänskligheten. Oron, ofreden, miljöförstöringen var närmare och mer påtaglig. Städerna har förändrats, och även landskapet. Jag reser genom ett rikt, välputsat och misstroget Västeuropa, hon for genom ett krigssargat och beslutsamt. Något mer hoppfullt, tänker jag mig. Men kanske ungefär lika ovisst? Och nog måste väl lindarnas gröna färg vara densamma? Åtminstone några av alla dessa träd som kantar järnvägen måste ha stått här redan för 70 år sedan och följsamt susat och vinkat i den krispiga sensommarvinden …

Jag är tacksam för att rälsen ligger kvar, att det trots allt ännu går att resa med tåg genom Europa, även om resebokningen är krångligare nu. Mycket av tågkonceptet måste ändå vara detsamma, eller snarlikt. Att sitta omgiven av främlingar som alla har olika slutdestinationer. Det är så annorlunda jämfört med att flyga. Jag känner mig mer hemlig som tågresenär, mindre förutsägbar, vilket är trevligt. Också de andra blir mer spännande att fantisera om. Flygplatser med sina säkerhetskontroller och rökrum är bland de dödaste miljöerna jag vet, men tågstationer är fortfarande levande och öppna, även om de liksom flygplatserna i så många fall omvandlats till gallerior. En sak jag gillar med tågstationer är att de ofta otydliggör gränsen mellan inomhus och utomhus. Kanske andra gränser också. Samtidigt som deras funktion är just gränsens, övergångens. Som ett slags skiljetecken …?

På Mannheim Hauptbahnhof dunkar remixer av 90-talshits i högtalarna medan jag äter en avocado super food bowl. Finns det en enda ingrediens här hon kan ha smakat 1946? Rödbetorna och fullkornsbrödet, kanske? Om detta hade jag väl lärt mig mer av att stanna hemma och läsa på. Men känslan av att kasta i sig lunchen lite för fort för att hinna i god tid till nästa avgång kan hon ha delat.

Att resa i yttervärlden kan vara viktigt, men är förstås inte allt. Läsning är kanske den främsta genvägen till inlevelse och medkänsla. (Det är också läsningen som fört mig hit.) De senaste veckorna har jag bland annat umgåtts en del med Job. Inte bara hon som jag skriver om läste Job; i många sekler har människor i alla dessa trakter som jag far igenom, och över hela jorden, gjort just det, och känt empatisträngen darra när den olycksdrabbade Job övermannas av förtvivlan och önskar att han hade dött redan i livmodern, och sluppit livets plågor. Här möts vi:

Varför ges dagens ljus åt den plågade, varför skall de olyckliga leva,
de som längtar förgäves efter döden och söker den ivrigare än nergrävda skatter,
de som skulle jubla av glädje och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?
Varför lever den som famlar i mörker, den vars vägar Gud har spärrat?
Suckar har blivit mitt dagliga bröd, min klagan är som forsande vatten.
Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig.
Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara vånda och kval.

Det är förstås inte precis samma text vi läser. Ovan citerar jag Bibel 2000, som förstås inte fanns 1946. Jag vet inte vilken variant av 1917 års översättning hon hade med sig – den reviderades ju flera gånger. Kanske läste hon förresten en fransk översättning, eller kanske den latinska Versio Vulgata:

Quare misero data est lux, et vita his qui in amaritudine animae sunt:
qui expectant mortem, et non venit, quasi effodientes thesaurum;
gaudentque vehementer cum invenerint sepulchrum?
viro cujus abscondita est via et circumdedit eum Deus tenebris?
Antequam comedam, suspiro; et tamquam inundantes aquae, sic rugitus meus:
quia timor quem timebam evenit mihi, et quod verebar accidit.
Nonne dissimulavi? nonne silui? nonne quievi? et venit super me indignatio.

Mötet och inlevelsen är aldrig absolut i denna världen, men när de skymtar förbi är det något stort. Varje dag kommer med ett erbjudande åt dem som vågar språnget: att fortsätta söka dessa glimtar, fortsätta försöka förstå varandra mer och mer och mer.