Nyligen var jag åhörare vid ett symposium om sakprosa, facklitteratur och populärvetenskap. I en orange anteckningsbok tog några reflektioner form beträffande den sakprosa och essäistik jag själv längtar efter att läsa, skriva och översätta. Här är alltså min drömskiss:

• Röster om affix och konkretion, tilltal och stil. Sneda, skeva, runda linjer och färgfält.
• Bråkighet, krångel, störningar och osäkerhet.
• Författare som kliver ner från estraderna och upp på varsin vinglig balansbräda. Med lika delar mod och ödmjukhet. För att komma åt textens djupa bålmuskulatur.
• Skribenter och läsare som ser subjektiviteten som ett basverktyg och är beredda att offra pengar för respekt, anseendet för brödfödan och alltihop för den odödliga kärleken.
• Stil är metod, ändamål är medel och skribenten har ett ansvar för att regelbundet knacka sig på bröstet och begrunda sitt eget handlande som utforskande, relationsskapande språkarbetare.
• Vadå ”vi”? Jag vill att vi som skriver ska kasta ljuskäglor över allt smått och subversivt och hånat. Inte nöja oss med att nicka omkring i någon falsk konsensusgemenskap. Använda vårt utrymme för att ge plats åt det som annars hamnar i skymundan, inte för att babbla på om det redan uttjatade. Sluta gnälla över skröpligt vingmaterial och slänga oss ut i vårt vara.
• Förutom i bokform finner jag betydligt oftare detta i kulturtidskrifter än i dagstidningar. Läs t.ex. vad Eva-Stina Byggmästar skriver om författarlivet i senaste numret av Nya Argus:

Nog känns det ofta som man är sin egen försökskanin, som man håller på och bygger sin egen elektriska stol av grankottar och pinnar från skogen, som man samlar ris till sin egen rygg för att inte säga sitt eget bål, som om man leker med högexplosiva ämnen i ett osynligt laboratorium, som om man är det andliga livets och själens kamikazepilot – en ljusblå Ikarosfigur som försöker se hur nära solen det går att komma innan man trillar ner – hur nära det är möjligt att komma Guds ansikte.