Gemenskapen runt boken

Det hade säkert varit taktiskt, när författaren blivit sin egen förläggare, att göra en uppdatering här så fort Längtans flöde fått en recension. (Eller ännu hellre, förstås, skaffa sociala medie-konton att skryta i.) Men jag har haft fullt upp med annat, och det har känts mer akut att svara på de personliga hälsningar jag fått av läsare per post och mejl. Att upptäcka att denna lilla bok når fram till människor, och till vissa så pass starkt att de till och med vill höra av sig och berätta det för mig, det har verkligen varit en stor glädje. Det har också varit något helt nytt för mig att ta emot så personliga läsarbrev, ja, dessa hälsningar är en stor nådegåva som skänkts mig under de gångna månaderna.

Också några av recensionerna ger dock sådana personliga vittnesbörd, vilket berör mig så pass att jag ändå, nu, vill dela dem här:

Prästen Emma Audas skriver i Pilgrim 3 2019 (ett mycket spännande nummer, med särskild inriktning på ekoteologi): ”I Längtans flöde lyckas Alva Dahl beskriva mina livsfrågor på ett sätt jag inte tidigare upplevt. I texter där igenkänningen av såväl livets som min egen obarmhärtighet varit som störst har ofta den ena dimensionen uteblivit – den där kallelsen, längtan och kärleken till Gud lever. Nu finns allt samlat framför mig […] så nytt och så precist formulerat att jag kommer på mig själv med att tro att Längtans flöde beskriver en hemlighet som bara jag och Alva Dahl delar.”

Översättaren och förläggaren Hillevi Norburg skriver i Signum nr 6 2019: ”Att läsa Längtans flöde är en stilla glädje som det inte finns något skäl att förvägra sig.” Hon reflekterar i sin anmälan också över utmaningen i att skriva om glädje och ljus utan att det blir banalt, något jag funderat mycket över under åren, och beskriver Längtans flöde som ”en förvånansvärt kroppslig, stundom sinnlig text”.

Poeten Eva-Stina Byggmästar skriver i Kyrkpressen 18 2019: ”Den prosalyriska formen ger boken all nödvändig frihet, formen är flytande, växlande, precis som titeln på boken indikerar – det är lyrisk briljans, vardagens impressioner. Boken börjar leva, sippra, spilla över – jag börjar leva med den, kommer inte att bli klar – livet blir aldrig färdigt. Boken blir en spegel för mitt eget tvivel, de privata frågorna om vad just jag borde eller inte borde göra med mitt liv. Jag nuddar vid min egen extas […].”

Jag försöker hålla en viss distans, vill inte fästa mig för mycket vid beröm och bekräftelse. Samtidigt betyder det ju mycket att hamna i denna gemenskap med läsarna. Jag brukar tänka att litteraturens viktigaste uppgift är att få läsaren att upptäcka att hon inte är så ensam som hon tror. Nu upptäcker jag att det kan vara ömsesidigt: läsarna får mig som författare att upptäcka att jag inte är ensam.

Men hur ska det bli med nästa bok? Äntligen sitter jag med ett ganska färdigt utkast till det bokmanus om Gunnel Vallquist som jag har arbetat med i tre års tid. Något förlag har jag inte än, och jag har knappt vågat börja höra mig för. Det är känsligt det där. Filen ligger och svajar i molnet, samlar ihop sig. Hur vill och ska denna text regna ut, bli kött och nå fram till sina läsare? Det är en annan slags bok, i en annan genre, och mottagandet kommer därför inte att bli identiskt – det är väl det enda jag vet. Ändå får de många ömsinta orden om Längtans flöde mig att våga hoppas att också det jag berör i detta manus kommer att vara intressant för fler än jag själv. Jag visste nog att en och annan skulle tilltalas av Längtans flöde, men att det är så pass många förvånar mig. Vi verkar ju vara en hel osynlig liten ström av längtande och grubblande människor som vill ta livet mer på allvar, som vill tro och hoppas mer och älska mer.