Under flera års tid har vi slitit, Elin Svahn (fil dr i översättningsvetenskap) och jag, med en artikel om hur priser till översättare ger litterär prestige åt olika språk. Nu är artikeln, The consecration of languages through translation awards in Sweden 1970–2015, äntligen publicerad i den översättningsvetenskapliga tidskriften Meta 66:3. (Tyvärr bara tillgänglig för den som kan läsa den via sitt universitetsbibliotek, men här finns en Divalänk.)

Samtidigt har jag publicerat ett s.k. Smärre bidrag i tidskriften Språk och stil NF 31:2: en rapport från det projekt jag arbetade med för Språkrådets räkning under 2020–2021. Denna artikel finns fritt tillgänglig på denna adress.

I samma nummer av Språk och stil finns även min recension av Alexander Katourgis bok Svenskan går bananer: en bok om översättningar som syns.

Under några veckor framåt finns möjligheten att köpa min bok Längtans flöde till tokbilligt pris från förlaget Syster Enbär. Följ denna länk!

Att laga ett par jeans är en process som omfattar hundra små moment och sedan spricker de igen nästa gång jag använder dem. Mina går alltid sönder i grenen och så tar det ett år innan jag orkar sätta mig vid symaskinen igen. Undertråden tar slut efter en liten stund och jag måste spola upp den (denna funktion är trasig på maskinen men jag sätter ändå spolen på hållaren och försöker en liten stund, ifall att problemet plötsligt mot förmodan skulle vara löst, försöker snurra på den och trixa på lite olika sätt innan jag ger upp och spolar upp den för hand) och sedan trä övertråden igen. Trådändan fransar sig och vill inte in i nålsögat. Jag har valt en lite grövre tråd (ärvd och säkert ett halvt sekel gammal) för att lagningen ska hålla. Till sist får jag börja gräva i syskrinet efter nålpåträdaren.

Då sitter jag med ens hos mormor, vid hennes maskin där allt blev rätt under hennes underbart mjuka, fasta, vana fingrar. Men en sak kunde jag hjälpa till med: att trä in tråden i nålsögat. För jag var ett barn med god syn.

Vilken stilla glädje som i minnet ligger i detta att trä symaskinen åt mormor, eller bara trä tråden i nålen. För att under resten av sömnaden helt enkelt sitta och se på. Med dinglande ben och Radio Örebro i bakgrunden. Kanske kom katten in för att äta och låta sig klappas en liten stund.

Vad skulle jag inte ge för att få sitta i det köket igen hos mormor?

Men glimtvis får jag ju göra just det. Vid det tunga, snälla och praktiska ovala bordet med blankpolerad yta och ibland en vaxduk. I den blå, platsbyggda soffan som verkade kunna rymma hur många släktingar som helst, när det behövdes, men också erbjöd gott om plats att sträcka ut sig på när det bara var mormor och jag.

Nu sitter jag där igen och väntar, kanske, under den tickande klockan, på nästa tillfälle att trä tråden i nålen.

Vid tillverkningen av ett enda par jeans går det åt 11 000 liter vatten. 11 000 liter vatten i områden där vatten ofta är en bristvara. Jag syr vidare tills en stor bit tyg fastnar i maskinen. Önskar att jag hade bett mormor lära mig detta ordentligt. Hon hade nog gjort det med stor glädje. Men när jag var tonåring och hon ville lära mig hushållssysslor slog jag bakut. Jag tyckte egentligen om att hjälpa henne, tills hon kastade ur sig sådant som att jag behövde lära mig stryka skjortor åt min framtida make. Han får stryka sina egna skjortor, fräste jag, som nog inte hade några specifika framtidsdrömmar men i alla fall inte tänkte bli hemmafru.

Nu sitter vi i varsitt kök, i varsin tid, och hon kan inte lära mig. I stället bläddrar jag i en bok om stoppning. Ställer undan symaskinen och tänker att jag får sy för hand. Om och om igen.

Det är ett slags botgöring, detta lagande, stoppande, lappande. Herre, förbarma dig.

I Jenny Offills roman Weather, som utkom i min översättning med titeln Väder i våras, finns ett slags nyckelbegrepp, ”the obligatory note of hope”. Det förekommer bara tre gånger i boken och förklaras inte rakt ut, men första gången det dyker upp försöker huvudpersonen få kontakt med sin arbetsgivare, forskaren och folkbildaren Sylvia, som dock inte har tid att prata just nu. “I have to call you back,” she says. “I’m about to send off this article, but I have to come up with the obligatory note of hope.”

Efter en del tankemöda löste jag detta på följande vis i den svenska översättningen: ”Jag är just på väg att skicka in en artikel, måste bara formulera den obligatoriska hoppfulla slutklämmen.”

Den sista gången begreppet dyker upp är det som ett slags paratext, allra sist i boken: hänvisningen till webbplatsen obligatorynoteofhope.com. Hänvisningen leder ut ur fiktionen och fram till en plats där författaren talar direkt till läsaren med tips på hur vi kan gå samman med andra och engagera oss för en bättre framtid. Jag vet inte om den svenska läsaren omedelbart kopplar adressen till begreppet i boken (även om jag hoppas det) men det är å andra sidan inte säkert att alla som läst den engelska texten minns frasen heller.

Efter att Jenny Offills bok utkom i Sverige har reaktionerna varit blandade. DN-krönikören Greta Thurfjell fick i uppdrag att recensera boken och tyckte att ”Man får känslan av att hon därefter ställt sig frågan om vad just hon kan göra för klimatet, och sedan, i brist på bättre idéer, skrivit en roman – som om litteraturen kunde reduceras till klimatkompensation.” Humanekologen och aktivisten Andreas Malm kritiserade boken från motsatt håll i Aftonbladet. Väder är enligt honom ett tydligt exempel på genren borgerlig klimatroman, vilken: ”stänger ned fantasin om kollektiv handling. Den släpper inte efter en millimeter åt tanken på motstånd. Om individen kan göra någonting alls är det att rädda sitt eget och sina närmastes skinn.”

Att klimatkrisen kommer upp i en roman som ges ut i dag är knappast något anmärkningsvärt. Den påverkar ju oss alla och måste självklart läcka in i litteraturen. Men den författare som går före här ger sig uppenbarligen ut på ett minfält, där kritiken kan vara lika hård från båda håll samtidigt: Ve dig som försöker använda litteraturen som politiskt verktyg, och Ve dig för att du inte gör det!

Jag tycker att Jenny Offills lösning på aktivism/konst-dilemmat är bra. Först skriver hon en roman som hon försöker göra till en så bra roman som möjligt. Sedan gör hon en liten aktivistisk webbplats som en hoppfull fotnot (kanske hade det varit en bättre översättning!) till boken.

Jag vet inte om Andreas Malm har varit inne på obligatorynoteofhope.com, där Offill uppmanar just till kollektiv handling, men det han söker verkar inte vara hoppfulla fotnoter utan ett slags ekohjälteberättelser. Sådana har säkerligen sin plats, men de är inte för alla. Själv har jag till exempel väldigt svårt för hjältedramaturgin. Jag kan i och för sig trivas med att ta del av positiva och inspirerande berättelser till frukostkaffet, från helgonlegender till facebookinlägg om folk som cykelsemestrar med familjen eller slår läger för att protestera vid Sveaskogs skövlingar, men det är inte det jag söker när jag öppnar en roman.

Den mest positiva svenska recensionen Väder har fått hittills skrevs av litteraturkritikern Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet. I hans storslagna hyllning är boken en existentiell betraktelse ”om betydelsen av en tillit till världen i all dess oförutsägbarhet.”

Äntligen har min bok om Gunnel Vallquist utkommit! Det är en stor lättnad att avsluta projektet och få se boken ge sig ut i världen. Jag ser så mycket fram emot att få respons! Jag hoppas att jag kommer att höra ifrån några av dem som läser boken. Bland det största för mig personligen med utgivningen av min förra bok Längtans flöde var läsarreaktionerna. Jag fick mängder av mejl och faktiskt en del handskrivna brev också, från uppmärksamma läsare som visade mig hur levande litteraturen är. Läsning är organiskt, orden växer och förgrenas i läsaren på de mest fascinerande vis.

Än är det inte så många som har hunnit läsa Slå rot i förvandlingen, men den har börjat få lite publicitet:

En intervju i Dagen: https://www.dagen.se/kultur/2021/06/12/gunnel-vallquist-brande-alla-sina-brev/

Ett avsnitt av Signumpodden: https://signum.se/nytt-avsnitt-av-signumpodden-gunnel-vallquist/

Mer är på gång! Boken går att köpa i välsorterade bokhandlar eller direkt av förlaget.

Note to self: Kalla aldrig en bok eller en artikel för ”Allt du vill veta om …” eller ”Allt du behöver veta om …”.

Ger inte dessa pinsamt vanliga titlar uttryck för ett ganska ansenligt förakt gentemot läsaren? Varför skulle det finnas gränser för vad du vill eller behöver veta, och vem är i så fall jag att avgöra dem och sätta just min text som slutpunkten för ditt vetande?

Ger de inte uttryck för en syn på kunskap som något besvärligt, som läsaren förmodas inte vilja insupa mer än ett minimum av?

Visst kan det kännas betungande att tänka på allt jag inte kan och vet och aldrig kommer att hinna lära mig, på hur mycket fantastisk litteratur jag aldrig kommer attta del av. Som författare vill jag dock varken förstärka denna tunga känsla eller hjälpa läsaren att tränga bort den, utan vända på steken och uppmärksamma hur fantastiskt det är att det alltid finns mer att läsa och upptäcka!

Min förhoppning är alltså i stället att texten blir en språngbräda, eller en liten skymt, som inspirerar läsaren att fortsätta ut i det vida, salta havet av mänsklig kunskap, tolkning, uppfinningsrikedom och reflektion.

I Axess # 9 2020 har jag skrivit en artikel om varför stilbegreppet och stilistiken är så ute inom akademin, samtidigt som de är fortsatt relevanta och helt nödvändiga för litteraturkritiker, lärare och andra medvetna språkbrukare. Artikeln finns nu att läsa här.

För en tid sedan tog jag emot donerat blod i samband med en akut operation. Bland alla känslor efter operationen la jag märke till en djup tacksamhet gentemot min anonyma donator, en tacksamhet som med tiden kommit att utsträckas till hela gruppen blodgivare.

Dessa människor som gör sig besväret att regelbundet bege sig till den föga glamorösa blodcentralen för att bli stuckna i armen och äta en ostmacka efteråt för att inte svimma. Utan att någonsin veta hur och om just deras blod kommer till användning delar de med sig av sitt överflöd till den som lider brist.

Är det inte något profetiskt i denna offerhandling, detta lika kraftfulla som lågmälda uttryck för tillit och kärlek?

Traditionens tre stjärntydare, konungar eller ”vise män” gav sig ut på en vansklig, trevande färd för att överräcka det dyrbaraste de hade.

Själv kan jag inte ge blod. Så jag vill denna dag begrunda: vad har jag, som är verkligt värdefullt, att ge? Är jag beredd att göra den ansträngning som krävs för att överlämna det?

Så här kan det se ut i en gammal biblioteksbok. Samma bokstäver på samma sidor som väcker min begrundan och fantasi när jag ligger på soffan i kväll har engagerat människor på liknande sätt under 80 års tid!

De flesta böcker som trycks i dag kommer inte att hålla för så många lån, så många år. Kvaliteten är sämre på flera sätt, bland annat faller de isär ganska fort eftersom de är limbundna.

Därför är jag så glad att kunna se till att de böcker som ges ut på mitt förlag, Syster Enbär, är trådbundna. Det kostar lite mer, men det är det verkligen värt. Jag vill inte producera litteratur som håller en säsong utan sådan som kan läsas av och ge andlig spis åt flera generationer.

Detta skriver jag med anledning av att Syster Enbärs andra titel nu har kommit! Denna gång är det en återutgivning av en (ganska) bortglömd klassiker, nämligen Arnold Norlinds Från min veranda, som utkom första gången 1928. Jag har gett texten en viss språklig modernisering, försett den med kommentarer och skrivit förord. Läs mer om boken här och köp den t ex här.