Äntligen har min bok om Gunnel Vallquist utkommit! Det är en stor lättnad att avsluta projektet och få se boken ge sig ut i världen. Jag ser så mycket fram emot att få respons! Jag hoppas att jag kommer att höra ifrån några av dem som läser boken. Bland det största för mig personligen med utgivningen av min förra bok Längtans flöde var läsarreaktionerna. Jag fick mängder av mejl och faktiskt en del handskrivna brev också, från uppmärksamma läsare som visade mig hur levande litteraturen är. Läsning är organiskt, orden växer och förgrenas i läsaren på de mest fascinerande vis.

Än är det inte så många som har hunnit läsa Slå rot i förvandlingen, men den har börjat få lite publicitet:

En intervju i Dagen: https://www.dagen.se/kultur/2021/06/12/gunnel-vallquist-brande-alla-sina-brev/

Ett avsnitt av Signumpodden: https://signum.se/nytt-avsnitt-av-signumpodden-gunnel-vallquist/

Mer är på gång! Boken går att köpa i välsorterade bokhandlar eller direkt av förlaget.

Note to self: Kalla aldrig en bok eller en artikel för ”Allt du vill veta om …” eller ”Allt du behöver veta om …”.

Ger inte dessa pinsamt vanliga titlar uttryck för ett ganska ansenligt förakt gentemot läsaren? Varför skulle det finnas gränser för vad du vill eller behöver veta, och vem är i så fall jag att avgöra dem och sätta just min text som slutpunkten för ditt vetande?

Ger de inte uttryck för en syn på kunskap som något besvärligt, som läsaren förmodas inte vilja insupa mer än ett minimum av?

Visst kan det kännas betungande att tänka på allt jag inte kan och vet och aldrig kommer att hinna lära mig, på hur mycket fantastisk litteratur jag aldrig kommer attta del av. Som författare vill jag dock varken förstärka denna tunga känsla eller hjälpa läsaren att tränga bort den, utan vända på steken och uppmärksamma hur fantastiskt det är att det alltid finns mer att läsa och upptäcka!

Min förhoppning är alltså i stället att texten blir en språngbräda, eller en liten skymt, som inspirerar läsaren att fortsätta ut i det vida, salta havet av mänsklig kunskap, tolkning, uppfinningsrikedom och reflektion.

I Axess # 9 2020 har jag skrivit en artikel om varför stilbegreppet och stilistiken är så ute inom akademin, samtidigt som de är fortsatt relevanta och helt nödvändiga för litteraturkritiker, lärare och andra medvetna språkbrukare. Artikeln finns nu att läsa här.

För en tid sedan tog jag emot donerat blod i samband med en akut operation. Bland alla känslor efter operationen la jag märke till en djup tacksamhet gentemot min anonyma donator, en tacksamhet som med tiden kommit att utsträckas till hela gruppen blodgivare.

Dessa människor som gör sig besväret att regelbundet bege sig till den föga glamorösa blodcentralen för att bli stuckna i armen och äta en ostmacka efteråt för att inte svimma. Utan att någonsin veta hur och om just deras blod kommer till användning delar de med sig av sitt överflöd till den som lider brist.

Är det inte något profetiskt i denna offerhandling, detta lika kraftfulla som lågmälda uttryck för tillit och kärlek?

Traditionens tre stjärntydare, konungar eller ”vise män” gav sig ut på en vansklig, trevande färd för att överräcka det dyrbaraste de hade.

Själv kan jag inte ge blod. Så jag vill denna dag begrunda: vad har jag, som är verkligt värdefullt, att ge? Är jag beredd att göra den ansträngning som krävs för att överlämna det?

 

Så här kan det se ut i en gammal biblioteksbok. Samma bokstäver på samma sidor som väcker min begrundan och fantasi när jag ligger på soffan i kväll har engagerat människor på liknande sätt under 80 års tid!

De flesta böcker som trycks i dag kommer inte att hålla för så många lån, så många år. Kvaliteten är sämre på flera sätt, bland annat faller de isär ganska fort eftersom de är limbundna.

Därför är jag så glad att kunna se till att de böcker som ges ut på mitt förlag, Syster Enbär, är trådbundna. Det kostar lite mer, men det är det verkligen värt. Jag vill inte producera litteratur som håller en säsong utan sådan som kan läsas av och ge andlig spis åt flera generationer.

Detta skriver jag med anledning av att Syster Enbärs andra titel nu har kommit! Denna gång är det en återutgivning av en (ganska) bortglömd klassiker, nämligen Arnold Norlinds Från min veranda, som utkom första gången 1928. Jag har gett texten en viss språklig modernisering, försett den med kommentarer och skrivit förord. Läs mer om boken här och köp den t ex här.

 

Den mångsidige teoretikern Bruno Latour har på sin webbplats föreslagit oss alla att besvara några frågor i ljuset av den pågående pandemin, en kris som han menar kan vara en generalrepetition inför livet med klimatförändringarna. Läs mer här. När var och en besvarat frågorna enskilt kommer nästa moment: att diskutera dem med andra. Så jag publicerar frågorna i översättning tillsammans med mina svar här och inbjuder den som läser att själva besvara dem och om möjligt diskutera med dem ni har omkring er (så gör jag likadant). Ett tips om det är svårt att komma igång är att skriva på papper, ofta är det lättare att tänka då. Låt grubblandet ta den tid det behöver och se resultatet som ett samtalsunderlag, inte som något som måste vara hugget i sten. Frågorna är svåra och mina svar nedan ska läsas som tentativa funderingar som jag hoppas på att utveckla i dialog med andra. Mycket mer kunde naturligtvis sägas, men detta blir en början.

Fråga 1: Vilka aktiviteter/verksamheter som nu är inställda vill du inte ska återupptas?

• Nöjesflygresor och övriga onödiga flygresor.
• Shopping som umgängesform och rekreation (detta har i och för sig nog till viss del ersatts av e-handel, vilket också har sina problem, men det är gott att se fullt med familjer ute i skog och mark på lördagarna).
• Späckade fritidsscheman.

Fråga 2: Beskriv varför du tänker att denna aktivitet är skadlig/onödig/farlig/oförenlig med de aktiviteter du föredrar och hur dessa skulle främjas av att den försvann/pausades/ersattes? (Skriv ett särskilt stycke för samtliga de aktiviteter du nämnde i fråga 1).

• Flygresorna orsakar koldioxidutsläpp och skyndar på klimatförändringarna, vilka kommer att försvåra livet för oss alla, på alla möjliga sätt.
• Shopping som umgängesform och rekreation dövar våra samveten och vår djupaste längtan, när vi i stället kunde ägna oss åt nedanstående fördjupande möten och andlig odling (samtidigt som den bidrar till ett enormt slöseri med resurser, ovärdiga arbetsförhållanden för dem som producerar alla billiga varor och massor av koldioxidutsläpp och andra farliga utsläpp).
• Späckade fritidsscheman hindrar oss från att stanna upp, ta in, smälta och ta vara på det vi är med om.

Fråga 3: Vilka åtgärder önskar du ska vidtas för att de arbetare/anställda/aktörer/företagare som inte längre kan fortsätta med de verksamheter du tar bort ska få hjälp med att ställa om till andra aktiviteter?

• Medborgarlön.
• Generell arbetstidsförkortning.
• Mer personal inom vård och omsorg.
• Investeringar i spårvägstrafik i hela landet.
• Uppbyggnad av beredskapslager inför kommande kriser.
• Utökat stöd till kulturarbetare, kulturföreningar, kommunala/regionala/statliga kulturella verksamheter och utbildningar inom kultursektorn.

Fråga 4: Vilka av de aktiviteter som nu är inställda skulle du vilja utvecka/återuppta eller rentav börja från intet med?

• Högt utnyttjande av kollektivtrafik med tåg, buss och spårvagn, både i vardagen och på semestern.
• Fysiska styrelsemöten & årsmöten.
• Fester och umgänge med släkt och vänner.
• Scenföreställningar (teater, konserter, dans, opera, uppläsningar m.m.).
• Öppna skaparverkstäder av olika slag.
• Inom kyrkan: Fysiska gudstjänster och retreater dit alla är välkomna, i kyrkor men också t.ex. i vanliga hem. Mer uppmuntran till bön i hemmet för dem som inte kan komma till kyrkor och samlingar.
• Kramar och kroppskontakt (med samtycke och respekt).
• Ökad medvetenhet om och ansvarstagande för arbetsmiljön både för vårdpersonal som riskerar att utsättas för smittspridning och för kontorspersonal som tvingas arbeta hemma.
• Samåkning, gemensamma inköp, olika former av grannsamarbete.

Fråga 5: Beskriv varför denna aktivitet ter sig positiv för dig och varför den harmonierar bättre med/är lättare att kombinera med andra aktiviteter som du föredrar och hjälper till att bekämpa de aktiviteter du inte vill se mer av. (Skriv ett särskilt stycke för samtliga de aktiviteter du nämnde i fråga 4).

• Kollektivtrafiken (framför allt den spårburna) är energisnål och klimatsmart och samtidigt en viktig mötesplats där vi lär känna varandra och övar oss i att stå ut med varandra. Att resa och lära känna sin omvärld är bra på många sätt, det kan väcka förundran och omsorg.
• Fysiska möten ger mycket bättre förutsättningar för kreativt gemensamt tänkande och idéutbyte.
• Fester och umgänge med dem vi tycker om mår de flesta av oss bra av. Vi behöver växlingen mellan vardag och fest.
• Det tar emot att tala om konstens ”nytta”, men scenföreställningar har liksom all konst en särskild förmåga att göra oss närvarande och mer mänskliga och väcka reflektion över oss själva, våra liv och vårt samhälle.
• Eget och gemensamt skapande är avgörande både för den personliga hälsan och för demokratin.
• En gudstjänst är en stund av närvaro inför Gud och skärmar blir ett hinder eftersom de i stället kräver att vi blir frånvarande, dras ut ur det rum där vi befinner oss kroppsligen. Kyrkan bör inte anpassa sig till skärmkulturen utan vara en motkultur.
• Kramar och kroppskontakt är nödvändigt för hälsa och välbefinnande (så länge det sker i tillitsburna relationer, med fullt samtycke och respekt för den andras gränser, förstås).
• Rätten till en trygg och sund arbetsmiljö är en fråga om mänsklig värdighet och om ansvar. Den hör ihop med allt ovanstående.
• Samarbete i vardagen främjar gemenskap, samhörighet och tillit och skapar trygghet och välmående. Gemensamma inköp och grannsamarbete har ju inte ställts in utan främjats av krisen, vilket är värt att ta vara på.

Fråga 6: Vilka åtgärder önskar du ska vidtas för att hjälpa arbetare/anställda/agenter/företagare att erövra den kompetens/de resurser/medel/verktyg som behövs för att överta/utvecka/skapa de aktiviteter du vill se mer av.

• Se svar på fråga 3, men även:
• Skärpta krav på arbetsgivare vad gäller arbetsmiljö för anställda som tvingas arbeta hemifrån.
• Mindre centralstyrning och mer tillit till och stöd för dem som arbetar inom olika verksamheter att, både var och en och tillsammans, utveckla fungerande arbetssätt (i vardag och i kris).
• Satsningar på biblioteken runtom i landet, i enlighet med förslagen från kampanjen Rusta biblioteken.
• Utökat stöd till folkbildning, föreningsliv och kulturella verksamheter.
• Stöd för utveckling av andra alternativa och mötes- och utbildningsformer än videomöten, t.ex. skriftliga möten, utomhusmöten eller utbildning och möten i mindre grupper. Dessa ska vara allmänt tillgängliga.

Med andra ord: tidskrift om litterär översättning är en av Sveriges allra yppersta kulturtidskrifter, men ännu oupptäckt av de flesta utanför översättarskrået. I nummer 102, som nyligen utkommit, medverkar jag med en essä som tar sin utgångspunkt i Cecelia Watsons uppmärksammade bok Semicolon som kom ut förra året. I essän har jag även formulerat en del bredare tankar om språk, skrivande och översättning. Därför ville jag publicera den här, för att öka spridningen lite. Men köp och läs gärna hela tidskriftsnumret! Det inrymmer också bland annat en mycket fin artikel av Klara Lindell om det subsersiva med översättaryrket samt en spännande detaljkommentar av Sara Gordan utifrån hennes översättning av Michel Houellebecqs Serotonin.

Här nedan följer alltså min artikel.

***

Interpunktion på liv och död

Med Cecelia Watsons bok Semicolon har det börjat grubblas över skiljetecken på bred front. Alva Dahl som läst funderar på vad som egentligen gör en text mest framgångsrik, snillrik och skön.

NÄR CECELIA WATSONS bok Semicolon kom ut sommaren 2019 blev den, något otippat, genast en succé i hemlandet USA. Undertiteln är förstås säljande – How a misunderstood punctuation mark can improve your writing, enrich your reading and maybe even change your life – men min egen erfarenhet är att skiljetecken brukar betraktas som ett alltför smalt ämne för att engagera den breda allmänheten. Att Watson lyckas övertyga om samhällsrelevansen i att grubbla över semikolon är mycket glädjande.

Förutom skrivregelsamlingar finns det i och för sig ytterligare en bok om skiljetecken som verkligen nått ut brett – Komma rätt, komma fel och komma till punkt (eller på engelska: Eats, shoots & leaves) av Lynne Truss (2003). Truss riktade in sig på målgruppen språkpoliser och gav dem rejält med vatten på sina kvarnar. Det var Truss som fick alla att börja prata om att kommatecken kan rädda liv, ty det är skillnad på ”Nu äter vi, farmor!” och ”Nu äter vi farmor!”.

Cecelia Watsons bok är skriven i direkt polemik mot Truss och andra viktigpettrar. Hennes huvudpoäng är att det som behövs för att skriva bra och förstå andras texter inte är slavisk trohet till en viss uppsättning regler (att reglerna varierar mellan i stort sett varje skrivregelsamling komplicerar det hela ytterligare) utan uppmärksamhet och nyfikenhet.

Dem hon samtalar med i boken är, förutom Truss, framför allt regelsamlingar från 1800-talet – vilket ger en intressant bakgrund till dagens regelnissars resonemang – men även empiriska texter och textdiskussioner från såväl juridikens som romanens och essäistikens sfärer. Exemplen tycks valda på måfå, utifrån vad hon träffat på under arbetet, och även om de flesta placerar semikolon i förgrunden ges också prov på hur kommatecken och tankstreck lett till diskussioner. Detta är helt på sin plats; det är nästan omöjligt att på ett hederligt sätt yttra sig om ett enskilt skiljetecken utan att samtidigt komma in på interpunktion som fenomen.

”Rules only take us so far. That sentence should be the motto for any work on punctuation”, skriver David Crystal i sitt maffiga, kloka och roliga översiktsverk Making a point: the pernickety story of English punctuation från 2015. Crystal saknas bland Watsons referenser, liksom paleografen Malcolm B. Parkes banbrytande historiska genomgång Pause and effect: an introduction to the history of punctuation in the west från 1992. Dessa och flera andra forskare har dock gjort samma pragmatiska (i ordets språkvetenskapliga mening) insikt som Watson; jag tror att det är där de flesta landar när de har närläst tillräckligt många empiriska texter och nyfiket begrundat deras interpunktion. Att Watson framställer sig som den första i världshistorien att inse reglernas begränsning förtar lite av hennes trovärdighet, även om det inte förminskar hennes känsliga och spännande analyser. Hon hänvisar inte heller till någon av alla dem som reflekterat över läsningens konst (vilket kanske är lika bra; det här är inget akademiskt verk utan en bok för allmänheten), men den läsart hon tillämpar får mig att tänka på Hans-Georg Gadamer, George Steiner och Michail Bachtin såväl som, i vår egen tid, Toril Moi. Det är fråga om en hermeneutiskt lyssnande läsart, som inte nöjer sig med att mata in texten i en tolkningmatris och läsa av resultatet, utan kräver en mer förutsättningslös läsare som är beredd att öva upp sin inlevelseförmåga för att förstå vad skribenten vill  kommunicera.

Skälen till att Watsons bok har fått ett sådant genomslag kan vara dels att just semikolon har en enorm kulturell laddning – inget annat skiljetecken, utom möjligen utropstecknet, väcker så starka känslor – och dels den tydliga tesen, som också framförs med humor, engagemang och skärpa. Cecelia Watson är vad som brukar kallas en god stilist, och en  underhållande sådan. Tänk er att Sara Danius och Tage Danielsson flyttat in i samma kropp och satts att undervisa i ”writing and the humanities” på fakulteten för språk och tänkande vid ett mysigt liberal arts-college intill Hudsonfloden, ett par timmar norr om Manhattan. Varje kapitel inleds också med en charmigt medeltidsblinkande illustration utförd av New Yorkerveteranen Anthony Russo, och i fotnoterna tillåter sig Watson att sväva ut i diverse underfundiga och personliga kommentarer till huvudtexten. Jag längtar redan efter hennes nästa bok!

Kanske är en ytterligare framgångsfaktor just att boken är skriven i så tydlig polemik mot den berömda Lynne Truss. Det ger dramatik åt framställningen, och alla vi andra som suckat över Truss kan nu suga i oss Watsons skickliga argument. Farmors liv hänger i själva verket, menar Watson, inte på ett kommatecken utan främst på läsarens inställning. En kannibaliskt lagd läsare, som dessutom gärna vill bli av med farmodern i fråga, kommer att läsa även ”Nu äter vi, farmor!” som en uppmaning att hugga in. Vi andra skulle oftast inte ens komma på tanken, även om kommatecknet saknades. Samma förhållande gäller, antyder Watson, när vi läser texter med slarvfel, inlärarfel eller lågprestige-sociolektala drag. Den som läser med rödpennan i högsta hugg blir irriterad och finner texten obegriplig; den som läser välvilligt och inkännande förstår utan större svårigheter.

Jag instämmer i att regler kan göra mer skada än nytta. Många texter har blivit otydliga och klumpiga för att skribenten tror att hen måste hålla sig till godtyckliga dogmer som att aldrig inleda en mening med och eller jag, eller aldrig sätta komma före så. Det är svårt att invända mot Watsons slutsats: för att bli en bra skribent är det inte främst regelplugg som behövs, även om sådant kan bidra till intressanta reflektioner, utan att uppmärksamt studera hur andra har gjort. Att läsa mycket och i läsningen söka meningen i det specifika, inte bara i det generella.

Samtidigt finns det också generella slutsatser att dra, och det tycker jag att Watson missar. Hon beskriver sig själv i en tidigare fas i livet som ett slags språklig positivist, som betraktade skrivregler och grammatiska regler som naturgivna lagar. Och det låter förstås befängt – så skönt att hon gjort upp med denna sida inom sig! Men de regler som i dag formuleras av professionella språkvårdare är nog sällan avsedda att betraktas som naturlagar. I stället är de abstraherade konventioner, ”kodifierad norm” som språkvetare säger. Språklig vardagsförståelse bygger på att vi upprepar oss, och skrivreglerna försöker lyssna in och formulera vad det är vi egentligen upprepar. När vi skriver (och talar) förhåller vi oss till konventioner på olika plan: genre, kontext, praktik, vår egen roll i (förhållande till) den grupp vi  vänder oss till och så vidare. Samtidigt rymmer varje yttrande också så finjusterad situationsvariation att det blir unikt. Detta element fångar skrivreglerna inte in, och språkvetenskapen är i allmänhet ganska dålig på att  uppmärksamma det, eftersom forskarna främst intresserar sig för de situationsöverskridande, intersubjektiva och generaliserbara elementen.

För egen del var det när jag läste de ryska språktänkarkollegerna Michail Bachtin och Valentin Volosjinov (i diverse övertygande översättningar till svenska och engelska) som denna pollett trillade ned: att språket är både givet och nytt, varje yttrande både generellt och specifikt. I rörelsen ut mot det nya omskapas ständigt konventionerna, så att standardnormen förändras. Denna standard kan förstås som en ren abstraktion, som vi (även om vi aldrig sett en skrivregelsamling i hela vårt liv) använder oss av för att skapa nya yttranden, vilka alltså ständigt befinner sig i spänningsfältet mellan det begagnade och det splitternya.

På senare tid har jag funderat en del på hur man skulle kunna beskriva kvalitet i en text, och en idé jag uppehållit mig vid är att de texter som uppfattas som mest framgångsrika, snillrika och sköna kanske är de som balanserar precis på den punkt mellan det givna och det nya som den aktuella genren – och den aktuella läsaren – är mogen för. Och gör det konsekvent, en mening i taget.

För inte länge sedan meddelade en redaktör per mejl att hen bytt ut samtliga ”…” mot ”–” i min översättning, och nu ville ha mitt godkännande. Sålunda kunde en interpunktionsvän med läggning åt det generella och regelstyrda med ett enkelt ”sök och ersätt”-kommando omintetgöra ett finlir som tagit mig många månader och som i detta sena skede av utgivningsprocessen inte gick att göra om; texten skulle snart till tryck (och dessutom var mitt tålamod slut). Watson ger mig inte bara stöd för min enskilda fallet-linje; hon får mig också att börja reflektera över själva redigeringens villkor. Om vi gav varje skiljetecken den uppmärksamhet det förtjänar borde kanske redigeringen av en text ges minst lika mycket tid som själva översättningen. Först då skulle väl redaktören verkligen komma till rätt i sin roll som bredvidläsare?

Watson får mig också att börja fundera över vilka kommentarer jag själv gett åt studenter jag undervisat i skrivande och översättning. När jag hänvisar till regler – är det inte ofta för att spara in på den tid som skulle krävas för att verkligen stanna upp vid och djupgående diskutera varje enskild mening? Vad går vi i så fall miste om, när diskussionerna om det specifika rationaliseras bort?

Om vi verkligen var textens tjänare skulle vi väl stanna upp vid varje mening. Amerikanska författare talar påfallande ofta om skrivandet som en komposition av sentences, på ett sätt jag kan sakna i Sverige. Jag tror det var Don DeLillo som i en intervju berättade att han skriver en mening i taget, en mening per sida (med enorma bokstäver). Denna mening jobbar han med tills den är färdig; det kan ta en hel dag. Jag har burit med mig den bilden – skrivandet som ett enormt tålamodskrävande, långsamt arbete vars frukt vi kanske inte får se på mycket länge.

Men själv har jag förstås fått lära mig – och lärt ut – en helt annan metod, en som skrivforskarna på goda grunder rekommenderar. Jag sprutar först ur mig diverse lösa idéer på papper (helst med reservoarpenna, så att jag slipper trycka så hårt och bli trött i handlederna), för att sedan, när jag glömt texten, skriva in den på datorn samtidigt som jag arbetar om den – stryker, utvecklar, lägger till och kastar om. Sedan får den vila ett tag igen innan jag läser om och putsar ytterligare, helst utskriven på papper igen. Så håller jag på tills jag tröttnat på texten, eller tills den måste lämnas in.

Jag saknar DeLillos strävsamhet och slits ständigt mellan å ena sidan längtan efter textens fulländning och å andra sidan strävan efter att komma  framåt, bli klar i tid och ta itu med nästa jobb. Men jag önskar att jag aldrig lägger ribban lägre än att varje mening ska vara komponerad just så precist och elegant, så givet och så nytt som blir bäst just här i text och kontext. Då krävs alla skiljetecken i verktygslådan, och så många ord och frasvarianter som möjligt. En skrivundervisning som byggde på DeLillo- metoden skulle vara problematisk på flera sätt (till exempel skulle den förvärra prestationsångesten för de flesta, och omöjliggöra diskussioner på högre textnivåer), men kanske kunde den ändå tillämpas åtminstone någon gång då och då? Så att studenterna fick i uppgift att skriva eller översätta en mening, varpå vi under följande seminarium kunde diskutera varje inlämnad mening grundligt och jobba vidare med den tillsammans. Vrida och vända på varje grafem. Öva oss i uppmärksam läsning.

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan vad jag tycker om semikolon (respektive utropstecken), men jag vet att jag skruvar på mig varje gång, och Watson ger mig råg i ryggen. Jag brukar förenkla mitt svar genom att placera mig i facket för semikolonets vänner, men nästa gång ska jag stå på mig och säga som det är: Det beror på. Peka ut ett specifikt semikolon i en viss mening i en faktisk text, så kan jag berätta hur jag känner för det.

Vad är det jag saknar? Vad jagar jag efter bland alla likartade kommentarer och rapporter?

Perspektiv? Resonlighet? Mildhet?

Eller är det förundran?

Jag kommer fram till att jag söker på fel ställe, stänger av radion och slutar läsa på nyhetssajterna. Slår för en gångs skull på CD-spelaren här hemma och lägger i skivan Lent, utgiven på Compunctio förlag förra året och införskaffad till just denna fasta.

Jag hör Ellen Vingrens klara, sköra sång och får känslan av att hon försöker sjunga så vackert som möjligt. När jag själv slutade sjunga inför publik för ett antal år sedan var det bland annat därför att jag var kritisk mot denna impuls hos mig själv. Kanske utgick min strävan efter att låta rösten förädlas till fulländning från en låg och självisk längtan efter att bli beundrad, sedd och bekräftad? Jag var inte säker på att det var så, men kunde inte heller förklara skönhetssträvandet på något annat sätt. Så jag la ned sången. (I ärlighetens namn ska dock sägas att om jag verkligen hade fått all den där bekräftelsen hade jag kanske fortsatt.)

Nu tänker jag att det är just det vackra jag saknar och jagar efter.

Jag tar upp en av mina bästa pennor och skriver sirliga, långsamma bokstäver på ett födelsedagskort. Min släkting ska få en bok som är både kärv och vacker. Som fastesång. Skönheten fortsatte göra anspråk på mig; när den inte fick min röst drog den till sig språket, skrivandet.

Skönheten ger vila och tröst, kanske för att den erinrar om det paradis som är vårt hem. Den är på en gång välgörande och totalt onyttig.

Vad fick mig att skratta i dag? Jo just det, det oväntade, briljanta citatet av Ursula K. LeGuin: ”To light a candle is to cast a shadow.”

Skönheten är subjektiv, den kräver att få drabba var och en personligen. Vi behöver därför aldrig skämmas när vi inte ser den där någon annan ser den. Vi får söka skönheten där vi finner den!

Också det fula kan skildras med skönhet, som när Birgitta Trotzig i Dykungens dotter ger en blixtbild av den pandemi som rörde sig över världen för nästan exakt hundra år sedan:

Det var spanskan 1919. Föräldrarna dog nästan samtidigt utan att egentligen någon gång ha kommit upp till medvetande ur feberdimmorna – modern först, fadern följde henne efter en vecka. Då hade pojken passat och skött dem utan hjälp i flera veckor – sjukdomen kom och gick i vågor, just när man andades ut och tänkte att nu ordnar det sig, så började det om igen: den bultande febern, den tickande pulsen, den korta andningen, det högröda oigenkännliga ansiktet. Spanskan gick ju härjande fram i alla trakter, här fanns knappt en gård där inte någon låg, ingen hade tid att hjälpa andra särskilt mycket. Han kom alltså att vara ensam med dem ända till slutet. Flera veckor när de två människorna, föräldrarna, låg sida vid sida, den ena ropande på den andra, mumlande – ömsevis yrande, ömsevis i het blek dvala. – Så kampen mot döden började för hans del tidigt, nästan från begynnelsen. – Men han kunde inte rädda dem. Det var ingenting, ingenting att göra. Han förmådde ingenting, ingenting.