Joakim svarade på inlägget där jag efterlyste frågor (kom gärna med fler!). Han skickade en hel rad frågor som jag tar mig friheten att summera som: ”Hur finner jag mening i skrivandet?”

Under några viktiga år var jag med i en liten skrivarcirkel. Jag minns att jag en gång ställde en fråga i stil med Joakims till en av de andra i gruppen. Det känns så meningslöst att skriva, gnällde jag, varför ska jag fortsätta egentligen? Min vän, som också var konstnär, blev upprörd. Sådana frågor ställer man inte, förklarade hon. Då kan man lika gärna lägga ner allting.

Många gånger har jag noterat att jag mår bra av att omge mig av just konstnärer. För närvarande arbetar jag vägg i vägg med konstnären Magnus Björkbom. Dag ut och dag in står han och målar i sin ateljé. Ibland med hörlurar från en gammal bärbar cd-spelare. Ibland utan. Han bara jobbar på med sina surrealistiska drömbilder, och från den stilla, stadiga koncentrationen i hans rum strömmar en motkraft till samhällets ständiga krav på effektivitet, mätbarhet, utvärdering, nytta, framgång, synlighet, status …

Vilket påminner mig om ett annat samtal, för omkring tio år sedan, när jag var nydisputerad. Jag kände en sådan leda och förtvivlan inför tanken på att göra akademisk karriär, eftersom denna tycktes kräva att jag ställde upp på de där ovan nämnda kraven och gjorde allt för att möta dem. Det jag egentligen ville var ju bara att utvecklas och åstadkomma något allt hantverksskickligare i mitt skrivande, översättande och utforskande av tillvaron. Min samtalspartner Bo Brander gav mig ett ord för det jag strävade efter: en kvalitetskarriär.

Skriv för att skriva kvalitativt bättre och bättre. Mer och mer koncentrerat och närvarande. Lita på att det är värdefullt.

Några små frågor har trillat in sedan mitt förra inlägg. Annika undrar:

”Själv grunnar jag ofta på hur vi ska få fler att komma till kyrkan. Och inte bara det – hur ska jag kunna inspirera några av mina närmaste vänner att komma? Det är märkligt att många är så motvilliga.” 

Det är verkligen en fråga som tål att vända och vridas på.

Frågan förutsätter att det är önskvärt att fler går i kyrkan, och att Annika och jag hör till dem som har ansvar för att så sker. Det är inget märkligt i det, om vi betänker missionsbefallningen, men själv har jag aldrig trott mig om att kunna övertyga andra (vare sig det handlar om att gå i kyrkan eller om annat jag tycker folk borde göra, som att sluta äta kött och sluta flyga och överkonsumera). Under alla år som jag gått i kyrkan kan jag inte komma på mer än två personer som jag med säkerhet vet blivit regelbundna kyrkobesökare tack vare mig, och då räknar jag ändå in mitt eget barn, som inte ännu kan välja själv. Kanske är det för att jag alltid upplevt mig som en outsider med helt andra preferenser och intressen än de flesta andra. Den hållningen har ju sina uppenbara begränsningar, men jag är alltså uppenbarligen inget föredöme i evangelisation, och jag uppfattar det heller inte som min kallelse.

Som franciskan känner jag mig mer befryndad med den kallelse Franciskus av Assisi mottog av Kristus på korset i San Damiano-kapellet: ”Bygg upp min kyrka.”

Alltså: den stora uppgiften handlar om att tillsammans gestalta Kristi kropp. Vi behöver inte vänta på de stora skarorna för det. (”Där två eller tre är samlade, där är jag mitt ibland er.”) Vi har bara att försöka vara en så vacker, rättfärdig och sann kyrka som vi med Guds hjälp förmår.

När det gäller dina vänners motstånd förmodar jag att de själva kan berätta om det långt bättre än jag. Jag vet ju inte vilka de är, vad de bär med sig i form av negativa erfarenheter, fördomar, osäkerhet eller annat. Skulle du kunna inleda ett nyfiket samtal som inte i första hand går ut på att få dem dit du vill, utan på att fördjupa er relation? Om ni ömsesidigt kan dela era farhågor och förhoppningar vad gäller livet och döden, så borde du därmed kunna känna dig fri att berätta om vad kyrkan betyder för dig, att dela det viktigaste i livet med dem på det sättet. Vad det så småningom leder till kan man aldrig veta, men att odla nära och uppriktiga relationer ser jag själv som en mycket viktig uppgift i världen, ett sätt att förmedla Guds kärlek och därmed kanske rentav en annan form av mission?

Ellen Fiskes inkännande dokumentärfilm Leaving Jesus, som finns att se på SVT Play, skildrar hur ett antal personer med olika grader av religiösa trauman bakom sig möts för att försöka plåstra om de sår som kristna människor, i allmänhet deras föräldrar, tillfogat dem. Jag hoppas att många av oss som går i kyrkan ser filmen, för jag tycker att den ökar min förståelse för varför en del faktiskt kan behöva ta avstånd från kyrkan, under en längre period eller hela livet. Även om jag såklart önskar dem en fri inbjudan till sunda kristna sammanhang där de vet att de är välkomna precis som de är.

När det gäller personer som helt saknar erfarenhet av kyrkan kan skälen vara andra. Det är bland annat så att kyrkobesök (förhoppningsvis) följer en ganska annorlunda logik än mycket annat vi ägnar oss åt i dagens samhälle av snabba belöningar och ständiga utvärderingar. Poängen med gudstjänsten, bönen, mässan är att de är regelbundna praktiker, och det är ofta först då vi börjar uppskatta dem. Snarare än i den enskilda gudstjänsten är i det själva rytmen som något händer. Att börja gå i kyrkan som kyrkoovan är därför ett väldigt stort steg som kräver att man är rejält motiverad. Det ger inga omedelbara dopaminkickar utan något mycket större, djupare och långsammare.

Så hur bygger vi upp kyrkan?

Smyckar vi den med blomster, rökelse, harpa och sång?

Klär vi av den vårt eget högmod, vår egen märkvärdighet?

Lyfter vi uppriktigt fram världens och vår egen nöd i vår förbön?

Griper vi in till försvar för de förtryckta, även i vår egen närhet, vår egen församling?

En annan uppmaning som brukar citeras i franciskanska kretsar (men egentligen är en omformulering av vad Franciskus skriver i sin regel) lyder: ”Predika alltid; om nödvändigt, använd ord.”

Det viktigaste är att predika i handling. Detta är också det svåraste.

Predika om tron genom att troget hålla fast vid den Gud som skapat dig, älskat dig och burit dig genom allt.

Predika om hoppet genom att våga hoppas på den Gud som säger ”Se, jag gör allting nytt”.

Predika om Guds kärlek till var och en och till hela skapelsen genom att visa denna kärlek (med Erich Fromms definition: ”kärlek är aktiv omtanke om liv och välbefinnande hos det vi älskar”).

Under sommaren kan min röst vid några tillfällen höras i programmet Tankar för dagen i P1. Det första avsnittet sändes den 13 juni och finns att höra här:

Det andra avsnittet sändes i dag, på midsommardagen, och finns här.

Resterande två avsnitt kommer längre fram i sommar. Samtliga Tankar för dagen kan naturligtvis också höras i Sveriges Radios app!

Översättarsektionen inom Sveriges Författarförbund gjorde mig uppmärksam på att det franska kollektivet En chair et en os har tagit fram ett manifest som koncist summerar de bästa argumenten mot användningen av AI inom översättning, och som nu finns översatt till svenska av Elin Pirttimaa Rosén. Läs och njut av en helt och hållet mänsklig reflektion och översättning, formulerad med känsla, precision och sann intelligens. Hela texten kan läsas via länken ovan, men jag känner mig manad att klistra in de allra bästa delarna här nedan!

”Vår översättargärning är helt och hållet mänsklig. Den kräver erfarenhet, reflektion, känsla och förmågan att fatta stilistiska beslut, sådant som aldrig kan uppstå ur ett automatiserat skapande byggt på statistik. Därför framstår det som absurt och fåfängt att tro att maskinerna kan ta över vårt arbete, något som brukar motiveras med att det sparar tid och pengar, oavsett om det antagandet stämmer eller ej.

Användandet av de här programmen skadar kulturen i allmänhet genom likriktning och eftersom de reproducerar fördomar, i synnerhet rasism och sexism, som har matats in i AI:n i form av träningsmaterial och förstärker de röster och språk som redan dominerar på nätet, på bekostnad av dem som sällan gynnas under databehandling. Användandet av programmen begränsar dem som redan skapar under otillfredsställande förhållanden (allt kortare deadlines, allt fler sidouppgifter), degraderar alltmer våra yrkens existens och försämrar arbetsvillkoren.

De här generativa AI-programmen matas med redan existerande verk skapade av människor och ‘utvinns’ utan upphovspersonernas samtycke, som om det rörde sig om big data. Bearbetningen av materialet kräver dessutom en enorm och osynlig mänsklig arbetsinsats som ofta utförs under bedrövliga villkor, där arbetstagarna är underbetalda och avhumaniserade och till och med blir traumatiserade (när det rör sig om att moderera innehåll). Slutligen innebär datalagringen, som är nödvändig för algoritmernas funktion och träning, ett katastrofalt stort ekologiskt avtryck sett till koldioxidutsläpp och energikonsumtion.

Det som kan verka som ett framsteg innebär egentligen enorma förluster av kunskap, kognitiva färdigheter och intellektuell kapacitet på alla mänskliga områden, och leder oss dessutom mot en framtid utan själ, utan hjärta och utan djup, överfylld med homogent innehåll som skapats på ett ögonblick och i nästan obegränsade kvantiteter.”

Översättarsektionen har också fått en fin kampanjbild som gåva av en anonym, mänsklig illustratör; se nedan. Sprid den gärna!

Nu finns min långa essä om översättaren som läsare publicerad på Vagant.no.

Texten utgår framför allt från min praktiska erfarenhet och rör översättningsarbetet i stort, men även specifikt det arbete med Nya Testamentet 2026 som jag är inblandad i.

Fotot av Kulturakutens vackra gula hus i Luleå, där julstjärnan brukar bli hängande en stor del av den långa vintern, är taget av Kerstin Hedström.

Den här lilla skriften utkom i höstas på förlaget Artos. Den består av det tal jag höll när jag tog emot Per Beskows pris 2023. Typiskt en sådan bok som faller mellan alla stolar. Jag glömmer själv bort att den finns. Ändå jobbade jag väldigt intensivt med den (den nätta prissumman åts helt upp av arbetstiden för att skriva tacktalet) och passade på att summera mycket av det jag tänkt på angående skrivandets plats i livet, och livets plats i skrivandet.

Boken kan beställas av förlaget eller Bokus.

”De som ’ber för det palestinska och det israeliska folket’ (och jag noterar i varje enskilt fall vilket som nämns först) och för fred och försoning står jag inte riktigt ut med just nu. Allt salvelsefullt och allt självrättfärdigande är frånstötande.”

Så skriver Anita Goldman i Dagens Nyheter, i en mycket gripande kommentar till det fruktansvärda läget i det heliga landet. (Jag skrev först Israel och Palestina, men blev osäker på vilket namn jag skulle sätta först, med tanke på Goldmans kommentar. Men hon har säkert invändningar även mot denna benämning.)

Jag tror att jag kan förstå hennes upprördhet. Hur som helst respekterar jag den. Men som bedjande människa vill jag ändå få gå i svaromål.

Att be är inte att rättfärdiga mitt eget handlande eller icke-handlande.

Att be är inte ett sätt att slippa höja rösten mot grymhet, orättvisor och förtryck.

Alternativet till att be är inte att göra allting rätt.

Att be är inte heller att göra allting rätt.

Men bönen är mitt sätt att inte gå under av sorg och rädsla. Och om Anita Goldman finner känslosamma människor frånstötande är hon inte ensam om det. Men vi som lever med dessa känslor måste hantera dem på något sätt. Mitt bästa sätt är att be. För att lämna över det obegripligt svåra till den som begriper, vet och ser allt.

Under högmässan i söndags gick en tvåårig flicka runt i altargången och sa: ”Där är domaren, där är domaren, där är domaren”. Jag vet inte vad hon menade. Men det var en sådan lättnad att höra denna ramsa. För det är så svårt att själv se klart, som ynklig liten människa. Vi behöver bli påminda om att det finns en som gör det. En som ska döma oss alla.

Veckans gammaltestamentliga läsning handlar om hur Rachav, en kvinna som kallas ”sköka” och alltså knappast hade gott anseende, gick fri när israeliterna hämnades hennes folk, eftersom hon gett skydd åt deras spejare och bekänt sin tro på deras Gud.

Det är omöjligt för mig att inte längta efter en dag då invånarna i detta onämnbara, omstridda och av så många hett älskade land kan ge skydd åt varandras närvaro och respektera varandras tro som en tillbedjan av samma Gud – även om denna Gud har uppenbarat sig på olika sätt för dem. Det är omöjligt att inte be om det. För mig är det uteslutet att sluta be.

Nu finns min bok Pennvässaren i sinnevärlden!

Den här boken har jag skrivit för att samla ihop de råd och lärdomar om skrivande och skrivprocessen, och om olika strategier för att ta sig igenom det svåra med skrivandet, som jag tagit till mig under mina år som översättare, redaktör, universitetslärare och författare. Läs mer och köp boken till premiärpris hos förlaget Morfem, eller be din lokala bokhandel köpa in boken.

En helt annan sorts text bidrar jag med i konstnären Hans Anderssons nya bok, som kan beställas hos Art and Theory Publishing och som ges ut i samband med en ny utställning på Anna Bohman Gallery i Stockholm. Utställningen pågår fram till 22 juni.

Hans Anderssons verk berör mig mycket, liksom hans meditativa, uthålliga, ödmjuka arbetsmetod. När han bad mig om en text som skulle kunna samtala med hans verk plockade jag fram ett gammalt projekt om talet noll som blivit liggande. Efter att jag redigerat texten kraftigt översattes den till engelska av Amanda Larsson.

Nästa år kommer jag av allt att döma att ge ut en ny bok! Pennvässaren, ska den heta. Jag har samlat ihop kunskaper, tankar och erfarenheter från min verksamhet som textforskare, lärare i skrivande, författare/skribent och översättare. Framför allt handlar boken om skrivprocessen: att komma igång, att komma vidare, att redigera (vässa!) texten och att bli färdig. Jag får ofta frågor om skrivande och upplever att det finns ett sug efter strategier.

Om du som läser detta kommer på något särskilt som du skulle vilja ha svar på i en sådan bok, hör gärna av dig! Enklast via mejl: Alva punkt Dahl snabela Gmail punkt com.