Litteraturkritiken och postväsendet

Sedan 2019 delar Författarförbundet ut ett årligt pris på 50 000 kronor till en svensk litteraturkritiker. Priset är uppkallat efter kritikern (och översättaren) Madeleine Gustafsson och jag har haft glädjen att sitta med i juryn dessa första fyra år som priset delats ut. Eftersom jag har lämnat förbundsstyrelsen var detta sista året. Förra veckan tillkännagavs att Madeleine Gustafsson-priset 2022 tilldelas Kristoffer Leandoer. Prisutdelningen sker den 23 november på Rönnells antikvariat i Stockholm.

På denna länk finns mer att läsa om priset, pristagaren och prisutdelningen.

I en intervju i hemmaorganet Svenska Dagbladet säger Kristoffer Leandoer, apropå priset, att det man bör göra för att bli en bra litteraturkritiker är att läsa innantill. Man bör också läsa boken två gånger innan man skriver.

Detta är mycket kloka ord, och de får mig att tänka på Postnord, denna kletiga lilla rest av det som en gång var ett fungerande postväsende i vårt land. När jag växte upp kunde man ännu lägga ett brev på lådan på eftermiddagen (eller lämna in ett paket på postkontoret) och räkna med att det delades ut till mottagaren dagen därpå. Nu tar det i teorin två till tre vardagar, eftersom postlådan töms först morgonen därpå och postutdelningen bara sker varannan dag. I praktiken är det inte ovanligt att det tar flera veckor. Eftersom portot blivit så dyrt väljer också många företag någon billigare variant som tar fler dagar. Det gäller bland annat när recensionsexemplar av böcker skickas ut till kritiker. Ett sådant utskick tar i praktiken minst en vecka, ofta två. Ibland kommer inte boken fram över huvud taget.

Förlagens sätt att hantera detta är att skicka ut pdf-filer av inlagorna till kritiker, i stället för eller som komplement till de fysiska böckerna. Utan denna service skulle det knappast gå att alls bedriva dagskritik i Sverige i dag. Men nej, det är inte samma sak att läsa en pdf-fil. Vissa kanske tycker att det fungerar utmärkt, men för mig är det inte samma sak. Jag kommer inte boken lika nära när jag inte kan hålla i den, anteckna för hand i marginalerna och göra hundöron. Det läsande tillståndet blir inte lika koncentrerat när jag måste bråka med tekniken för att till exempel få texten tillräckligt stor och ljusstyrkan lagom stark så att inte ögonen tar stryk, eller lyckas göra en kommentar eller markering av precis rätt ställe. Läsningen blir gång på gång störd, avbruten, upphackad av tekniskt jox. Det må vara annorlunda för någon mer digital människa än jag, men i så fall menar jag ändå att man inte ska behöva vara skärmfanatiker för att bedriva litteraturkritik, och jag tror inte att jag är den enda kritikern som trivs bäst med att läsa på papper. Min hypotes är alltså att nedmonteringen av postväsendet försvårar kritikernas arbete, och försämrar själva kritiken. För att läsningen hindras och försvåras.


En nyutkommen roman jag gläder mig åt att kunna hålla i handen: Kassa 19 av Claire Louise Bennett. Lysande översatt av Carl-Johan Lind, som för övrigt tog emot priset Årets översättarstipendium 2019 för sin översättning av Bennetts Damm.