I Jenny Offills roman Weather, som utkom i min översättning med titeln Väder i våras, finns ett slags nyckelbegrepp, ”the obligatory note of hope”. Det förekommer bara tre gånger i boken och förklaras inte rakt ut, men första gången det dyker upp försöker huvudpersonen få kontakt med sin arbetsgivare, forskaren och folkbildaren Sylvia, som dock inte har tid att prata just nu. “I have to call you back,” she says. “I’m about to send off this article, but I have to come up with the obligatory note of hope.”

Efter en del tankemöda löste jag detta på följande vis i den svenska översättningen: ”Jag är just på väg att skicka in en artikel, måste bara formulera den obligatoriska hoppfulla slutklämmen.”

Den sista gången begreppet dyker upp är det som ett slags paratext, allra sist i boken: hänvisningen till webbplatsen obligatorynoteofhope.com. Hänvisningen leder ut ur fiktionen och fram till en plats där författaren talar direkt till läsaren med tips på hur vi kan gå samman med andra och engagera oss för en bättre framtid. Jag vet inte om den svenska läsaren omedelbart kopplar adressen till begreppet i boken (även om jag hoppas det) men det är å andra sidan inte säkert att alla som läst den engelska texten minns frasen heller.

Efter att Jenny Offills bok utkom i Sverige har reaktionerna varit blandade. DN-krönikören Greta Thurfjell fick i uppdrag att recensera boken och tyckte att ”Man får känslan av att hon därefter ställt sig frågan om vad just hon kan göra för klimatet, och sedan, i brist på bättre idéer, skrivit en roman – som om litteraturen kunde reduceras till klimatkompensation.” Humanekologen och aktivisten Andreas Malm kritiserade boken från motsatt håll i Aftonbladet. Väder är enligt honom ett tydligt exempel på genren borgerlig klimatroman, vilken: ”stänger ned fantasin om kollektiv handling. Den släpper inte efter en millimeter åt tanken på motstånd. Om individen kan göra någonting alls är det att rädda sitt eget och sina närmastes skinn.”

Att klimatkrisen kommer upp i en roman som ges ut i dag är knappast något anmärkningsvärt. Den påverkar ju oss alla och måste självklart läcka in i litteraturen. Men den författare som går före här ger sig uppenbarligen ut på ett minfält, där kritiken kan vara lika hård från båda håll samtidigt: Ve dig som försöker använda litteraturen som politiskt verktyg, och Ve dig för att du inte gör det!

Jag tycker att Jenny Offills lösning på aktivism/konst-dilemmat är bra. Först skriver hon en roman som hon försöker göra till en så bra roman som möjligt. Sedan gör hon en liten aktivistisk webbplats som en hoppfull fotnot (kanske hade det varit en bättre översättning!) till boken.

Jag vet inte om Andreas Malm har varit inne på obligatorynoteofhope.com, där Offill uppmanar just till kollektiv handling, men det han söker verkar inte vara hoppfulla fotnoter utan ett slags ekohjälteberättelser. Sådana har säkerligen sin plats, men de är inte för alla. Själv har jag till exempel väldigt svårt för hjältedramaturgin. Jag kan i och för sig trivas med att ta del av positiva och inspirerande berättelser till frukostkaffet, från helgonlegender till facebookinlägg om folk som cykelsemestrar med familjen eller slår läger för att protestera vid Sveaskogs skövlingar, men det är inte det jag söker när jag öppnar en roman.

Den mest positiva svenska recensionen Väder har fått hittills skrevs av litteraturkritikern Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet. I hans storslagna hyllning är boken en existentiell betraktelse ”om betydelsen av en tillit till världen i all dess oförutsägbarhet.”