Tankar för dagen

Under sommaren kan min röst vid några tillfällen höras i programmet Tankar för dagen i P1. Det första avsnittet sändes den 13 juni och finns att höra här:

Det andra avsnittet sändes i dag, på midsommardagen, och finns här.

Resterande två avsnitt kommer längre fram i sommar. Samtliga Tankar för dagen kan naturligtvis också höras i Sveriges Radios app!



Erfarenhet, reflektion, känsla och stil

Översättarsektionen inom Sveriges Författarförbund gjorde mig uppmärksam på att det franska kollektivet En chair et en os har tagit fram ett manifest som koncist summerar de bästa argumenten mot användningen av AI inom översättning, och som nu finns översatt till svenska av Elin Pirttimaa Rosén. Läs och njut av en helt och hållet mänsklig reflektion och översättning, formulerad med känsla, precision och sann intelligens. Hela texten kan läsas via länken ovan, men jag känner mig manad att klistra in de allra bästa delarna här nedan!

”Vår översättargärning är helt och hållet mänsklig. Den kräver erfarenhet, reflektion, känsla och förmågan att fatta stilistiska beslut, sådant som aldrig kan uppstå ur ett automatiserat skapande byggt på statistik. Därför framstår det som absurt och fåfängt att tro att maskinerna kan ta över vårt arbete, något som brukar motiveras med att det sparar tid och pengar, oavsett om det antagandet stämmer eller ej.

Användandet av de här programmen skadar kulturen i allmänhet genom likriktning och eftersom de reproducerar fördomar, i synnerhet rasism och sexism, som har matats in i AI:n i form av träningsmaterial och förstärker de röster och språk som redan dominerar på nätet, på bekostnad av dem som sällan gynnas under databehandling. Användandet av programmen begränsar dem som redan skapar under otillfredsställande förhållanden (allt kortare deadlines, allt fler sidouppgifter), degraderar alltmer våra yrkens existens och försämrar arbetsvillkoren.

De här generativa AI-programmen matas med redan existerande verk skapade av människor och ‘utvinns’ utan upphovspersonernas samtycke, som om det rörde sig om big data. Bearbetningen av materialet kräver dessutom en enorm och osynlig mänsklig arbetsinsats som ofta utförs under bedrövliga villkor, där arbetstagarna är underbetalda och avhumaniserade och till och med blir traumatiserade (när det rör sig om att moderera innehåll). Slutligen innebär datalagringen, som är nödvändig för algoritmernas funktion och träning, ett katastrofalt stort ekologiskt avtryck sett till koldioxidutsläpp och energikonsumtion.

Det som kan verka som ett framsteg innebär egentligen enorma förluster av kunskap, kognitiva färdigheter och intellektuell kapacitet på alla mänskliga områden, och leder oss dessutom mot en framtid utan själ, utan hjärta och utan djup, överfylld med homogent innehåll som skapats på ett ögonblick och i nästan obegränsade kvantiteter.”

Översättarsektionen har också fått en fin kampanjbild som gåva av en anonym, mänsklig illustratör; se nedan. Sprid den gärna!

I väntan på de rätta orden

Den här lilla skriften utkom i höstas på förlaget Artos. Den består av det tal jag höll när jag tog emot Per Beskows pris 2023. Typiskt en sådan bok som faller mellan alla stolar. Jag glömmer själv bort att den finns. Ändå jobbade jag väldigt intensivt med den (den nätta prissumman åts helt upp av arbetstiden för att skriva tacktalet) och passade på att summera mycket av det jag tänkt på angående skrivandets plats i livet, och livets plats i skrivandet.

Boken kan beställas av förlaget eller Bokus.

Till försvar för oss som ber

”De som ’ber för det palestinska och det israeliska folket’ (och jag noterar i varje enskilt fall vilket som nämns först) och för fred och försoning står jag inte riktigt ut med just nu. Allt salvelsefullt och allt självrättfärdigande är frånstötande.”

Så skriver Anita Goldman i Dagens Nyheter, i en mycket gripande kommentar till det fruktansvärda läget i det heliga landet. (Jag skrev först Israel och Palestina, men blev osäker på vilket namn jag skulle sätta först, med tanke på Goldmans kommentar. Men hon har säkert invändningar även mot denna benämning.)

Jag tror att jag kan förstå hennes upprördhet. Hur som helst respekterar jag den. Men som bedjande människa vill jag ändå få gå i svaromål.

Att be är inte att rättfärdiga mitt eget handlande eller icke-handlande.

Att be är inte ett sätt att slippa höja rösten mot grymhet, orättvisor och förtryck.

Alternativet till att be är inte att göra allting rätt.

Att be är inte heller att göra allting rätt.

Men bönen är mitt sätt att inte gå under av sorg och rädsla. Och om Anita Goldman finner känslosamma människor frånstötande är hon inte ensam om det. Men vi som lever med dessa känslor måste hantera dem på något sätt. Mitt bästa sätt är att be. För att lämna över det obegripligt svåra till den som begriper, vet och ser allt.

Under högmässan i söndags gick en tvåårig flicka runt i altargången och sa: ”Där är domaren, där är domaren, där är domaren”. Jag vet inte vad hon menade. Men det var en sådan lättnad att höra denna ramsa. För det är så svårt att själv se klart, som ynklig liten människa. Vi behöver bli påminda om att det finns en som gör det. En som ska döma oss alla.

Veckans gammaltestamentliga läsning handlar om hur Rachav, en kvinna som kallas ”sköka” och alltså knappast hade gott anseende, gick fri när israeliterna hämnades hennes folk, eftersom hon gett skydd åt deras spejare och bekänt sin tro på deras Gud.

Det är omöjligt för mig att inte längta efter en dag då invånarna i detta onämnbara, omstridda och av så många hett älskade land kan ge skydd åt varandras närvaro och respektera varandras tro som en tillbedjan av samma Gud – även om denna Gud har uppenbarat sig på olika sätt för dem. Det är omöjligt att inte be om det. För mig är det uteslutet att sluta be.

Nya böcker!

Nu finns min bok Pennvässaren i sinnevärlden!

Den här boken har jag skrivit för att samla ihop de råd och lärdomar om skrivande och skrivprocessen, och om olika strategier för att ta sig igenom det svåra med skrivandet, som jag tagit till mig under mina år som översättare, redaktör, universitetslärare och författare. Läs mer och köp boken till premiärpris hos förlaget Morfem, eller be din lokala bokhandel köpa in boken.

En helt annan sorts text bidrar jag med i konstnären Hans Anderssons nya bok, som kan beställas hos Art and Theory Publishing och som ges ut i samband med en ny utställning på Anna Bohman Gallery i Stockholm. Utställningen pågår fram till 22 juni.

Hans Anderssons verk berör mig mycket, liksom hans meditativa, uthålliga, ödmjuka arbetsmetod. När han bad mig om en text som skulle kunna samtala med hans verk plockade jag fram ett gammalt projekt om talet noll som blivit liggande. Efter att jag redigerat texten kraftigt översattes den till engelska av Amanda Larsson.

Pennvässaren

Nästa år kommer jag av allt att döma att ge ut en ny bok! Pennvässaren, ska den heta. Jag har samlat ihop kunskaper, tankar och erfarenheter från min verksamhet som textforskare, lärare i skrivande, författare/skribent och översättare. Framför allt handlar boken om skrivprocessen: att komma igång, att komma vidare, att redigera (vässa!) texten och att bli färdig. Jag får ofta frågor om skrivande och upplever att det finns ett sug efter strategier.

Om du som läser detta kommer på något särskilt som du skulle vilja ha svar på i en sådan bok, hör gärna av dig! Enklast via mejl: Alva punkt Dahl snabela Gmail punkt com.

Litteraturkritiken och postväsendet

Sedan 2019 delar Författarförbundet ut ett årligt pris på 50 000 kronor till en svensk litteraturkritiker. Priset är uppkallat efter kritikern (och översättaren) Madeleine Gustafsson och jag har haft glädjen att sitta med i juryn dessa första fyra år som priset delats ut. Eftersom jag har lämnat förbundsstyrelsen var detta sista året. Förra veckan tillkännagavs att Madeleine Gustafsson-priset 2022 tilldelas Kristoffer Leandoer. Prisutdelningen sker den 23 november på Rönnells antikvariat i Stockholm.

På denna länk finns mer att läsa om priset, pristagaren och prisutdelningen.

I en intervju i hemmaorganet Svenska Dagbladet säger Kristoffer Leandoer, apropå priset, att det man bör göra för att bli en bra litteraturkritiker är att läsa innantill. Man bör också läsa boken två gånger innan man skriver.

Detta är mycket kloka ord, och de får mig att tänka på Postnord, denna kletiga lilla rest av det som en gång var ett fungerande postväsende i vårt land. När jag växte upp kunde man ännu lägga ett brev på lådan på eftermiddagen (eller lämna in ett paket på postkontoret) och räkna med att det delades ut till mottagaren dagen därpå. Nu tar det i teorin två till tre vardagar, eftersom postlådan töms först morgonen därpå och postutdelningen bara sker varannan dag. I praktiken är det inte ovanligt att det tar flera veckor. Eftersom portot blivit så dyrt väljer också många företag någon billigare variant som tar fler dagar. Det gäller bland annat när recensionsexemplar av böcker skickas ut till kritiker. Ett sådant utskick tar i praktiken minst en vecka, ofta två. Ibland kommer inte boken fram över huvud taget.

Förlagens sätt att hantera detta är att skicka ut pdf-filer av inlagorna till kritiker, i stället för eller som komplement till de fysiska böckerna. Utan denna service skulle det knappast gå att alls bedriva dagskritik i Sverige i dag. Men nej, det är inte samma sak att läsa en pdf-fil. Vissa kanske tycker att det fungerar utmärkt, men för mig är det inte samma sak. Jag kommer inte boken lika nära när jag inte kan hålla i den, anteckna för hand i marginalerna och göra hundöron. Det läsande tillståndet blir inte lika koncentrerat när jag måste bråka med tekniken för att till exempel få texten tillräckligt stor och ljusstyrkan lagom stark så att inte ögonen tar stryk, eller lyckas göra en kommentar eller markering av precis rätt ställe. Läsningen blir gång på gång störd, avbruten, upphackad av tekniskt jox. Det må vara annorlunda för någon mer digital människa än jag, men i så fall menar jag ändå att man inte ska behöva vara skärmfanatiker för att bedriva litteraturkritik, och jag tror inte att jag är den enda kritikern som trivs bäst med att läsa på papper. Min hypotes är alltså att nedmonteringen av postväsendet försvårar kritikernas arbete, och försämrar själva kritiken. För att läsningen hindras och försvåras.


En nyutkommen roman jag gläder mig åt att kunna hålla i handen: Kassa 19 av Claire Louise Bennett. Lysande översatt av Carl-Johan Lind, som för övrigt tog emot priset Årets översättarstipendium 2019 för sin översättning av Bennetts Damm.

Nyckeln till vilrummet

Jag har flyttat till Norrbotten och därmed lämnat mitt gamla arbetsrum i Uppsala, som jag visserligen inte hade haft så länge men tyckte mycket om. Nu har jag äntligen, om än tillfälligt, fått ett arbetsrum på min nya hemort.

På kroken innanför dörren hänger en mystisk nyckel. Någon har med prydlig handstil skrivit ”Vilrummet” på en lapp och fäst den vid nyckeln med ett rött band, men ingen här i huset har hört talas om något sådant rum.

Ändå tycker jag om att nyckeln hänger där och påminner om vilans betydelse och möjlighet.

Kanske är det avgörande inte att vi har ett rum, utan att vi har en nyckel?