Bland översättningskritikens många klyschor intar språkdräktsmetaforen en särställning. I en artikel i tidskriften Med andra ord # 90 propagerar jag i stor naivitet för att alla omedelbart bör sluta använda denna dualistiska metafor. För att sprida argumenten lägger jag nu upp texten här.

I svensk språkdräkt av …, brukar det heta, kanske i kombination med ett adjektiv som modern eller, om skribenten tänkt till lite, tjusig. Språkdräktsmetaforen, som inte bara används i översättningssammanhang utan också ofta när det handlar om till exempel modernisering av texter, har funnits med ett tag. Den första förekomsten som anges i SAOB är från 1837. Nu tycker jag att den börjar skava rejält.

Den kritiker som berömmer den översatta textens språkdräkt jämför översättaren med en skräddare och källtexten med en kropp. Är tanken att översättaren först klär av källtexten källspråket, så att den nya dräkten, översättningen, skulle sitta på en helt naken kropp – själva stoffet? Som om varje text innerst inne bestod av helt fristående oformulerade idéer som sedan klätts i språk som svenska, franska eller kinesiska?

Bilden av språkdräkten är lättåskådlig, och den dualistiska synen på form och innehåll har varit ganska utbredd, så det är kanske inte underligt att ordet språkdräkt håller ställningarna. När Viveca Melander fick Elsa Thulin-priset 2016 var det till exempel med den underfundiga motiveringen: ”som i sin omfattande översättargärning har visat lysande fantasi och gedigen lärdom när hon med ofelbar stil, charm och elegans – en språkdräkt av Armani-snitt – ledsagat läsaren genom ett stort antal betydande italienska författares verk.”

Jag kommer att tänka på semiotikern Peirces triad där referent, begrepp och tecken hamnar i varsitt hörn av en triangel. Referenten existerar oberoende av språket, till exempel en blomma. Begreppet är språksamfundets stereotypa föreställning om vad en blomma är och vilka egenskaper den har. Tecknet är ordet blomma, bestående av fem fonem eller, i skrift, sex bokstäver. Tecknet är godtyckligt – vi kunde lika gärna ha bestämt oss för ammolb eller fromp. Håller vi oss strikt till denna prydliga tankemodell skulle översättarens uppdrag bestå av att bara byta ut tecknen, så att samma begrepp och referenter kunde åsyftas fast språket var ett annat. Den goda översättningen liknar en välskräddad kostym, där varje teckensöm sitter perfekt på begreppskroppen.

I verkligheten är dock språk och texter betydligt mer komplexa än så. Språk är inte bara en behållare där vi placerar våra tankar; form och innehåll är sammanflätade på ett sätt som gör att det aldrig går att säga exakt samma sak på två sätt. Dessutom är det väl få som hävdar att begreppsvärldar och referenter är identiska och överlappar varandra fullständigt mellan de skilda språken, att det endast skulle vara tecknen som skiljer sig åt.

Redan Friedrich Schleiermacher insåg det orimliga. I sin berömda essä ”Om de olika metoderna att översätta” (1813) tar han upp en annan översättningsmetafor som helt och hållet missvisande. [1] Översättaren är inte, skriver Schleiermacher, som en kusk som spänner från en skjutshäst och spänner för en ny; språken är inte enkelt utbytbara eftersom de alla har sin begreppshistoria och tanketradition. För Schleiermacher är översättarens uppgift att få författaren och läsaren att mötas. Han liknar alltså snarare översättaren vid en gemensam vän, eller en researrangör.

Språkdräktsmetaforen påminner om Schleiermachers avfärdade skjutshästmetafor. Men kan vi tolka den annorlunda, i stället föreställa oss den nya språkdräkten som ett ytterplagg som placeras utanpå källspråket?

Det verkar rimligare. Men om nu översättningen är så lik en ytterrock kunde vi väl använda en lite bredare adjektivisk repertoar än ”modern” eller på sin höjd ”välsittande” för att beskriva den – och låta läsaren slippa fula katakreser som ”lyhörd språkdräkt” (autentiskt exempel ur en recension jag läste härom dagen)? Varför hör vi till exempel aldrig talas om en ”varm”, ”bylsig”, ”rutig” eller ”vindtät” svensk språkdräkt, om nu denna metafor är så ypperligt användbar? Kanske för att det låter svårbegripligt, för att inte säga befängt? Vilket i så fall kanske styrker tesen om att det är hög tid att slänga språkdräktsmetaforen i tygåtervinningen?

Det finns ett element i metaforen som är vettigt: jämförelsen mellan översättaren och skräddaren visar på att översättning kräver hantverksskicklighet och noggrannhet. Men förutom hantverkstänk och slentrianmässig dualism misstänker jag att många i vitterheten använder metaforen för att de uppskattar de estetiska kvaliteterna i själva ordet språkdräkt. Vi känner oss kanske lärda och bildade när vi får nyttja så eleganta fraser. Tänk om vi liksom antikens filosofer kunde erkänna att det sköna visst är eftersträvansvärt, men inte på andra dygders bekostnad; skönhet, sanning och rätt hör samman. Dags att måla upp stringentare bilder för översättandet. Det är krångligt nog som det är.

[1] I översättning av Lars Bjurman, Med andra ord (antologi) red. Lars Kleberg, Natur och Kultur 1998.