Oftast fladdrar vi bara förbi varandra. Bara då och då träffas vi.

Ofta är den andra helt olik mig själv, ofta ser jag henne sällan, ibland bara en gång. (Försöker jag efteråt återge konversationen och händelseförloppet vet jag att det väsentliga ändå inte kommer att framgå. Allra minst inför den jag stött ihop med vågar jag försöka beskriva vad som skedde.)

Det förekommer att två tidigare fiender oväntat och plötsligt stöter ihop på detta särskilt nära sätt.

Det vi har gemensamt då är kanske framför allt just mötet, liksom i sig (som det är där och då), vibrationen av att stöta ihop.

Men – återigen – mellan oss levande finns luft.

En vän definierade andlighet som förmågan att erkänna att man har svagheter, brister och behov. Detta är kanske en förutsättning för mötet; en annan är att jag släpper alla försök att nagla fast den jag möter vid mina föreställningar, inser att mitt förstånd inte kan omfatta den andre eller vad han säger. Detta är färdigheter som kan tränas upp under hundratals regelbundna andakter där Ordet är fritt. Utsnitt i tiden vikta för lyssnande. Men kanske kan den nödvändiga hållningen av ödmjukhet och uppmärksamhet inte vinnas en gång för alla, utan bara leva i bestämda nu-punkter.

Inget sådant möte garanterar ju ett nytt. Men det är inte det det handlar om; vi har lämnat garantisfären.

Vi bör dock kräva av oss själva att vi förblir mottagliga.

I en i övrigt ganska misslyckad essä i Ord & bild # 3 2012 föregick jag mig själv i de här styckena, inspirerade av David Foster Wallace:

Gränsen är vår mötesplats. När vi når vår uttrycksgräns lyssnar vi och bärs vidare av varandras ord; den egna otillräckligheten är det som får oss att söka gemenskap. Och är det inte så att när vi tiger av rädsla för att inte finna rätt ord blir vi isolerade och ofullbordade som personer, men om vi öppnar munnen medvetna om att vi inte vet vad vi ska säga, då kan det som slipper ut – någon gång – bli majestätiskt?

(—)

Vi kan försöka manipulera kroppen, men den är gjord för kommunikation, liksom »vi alla är otillgängliga för oss själva och, till exempel, kan röra varandras kroppsdelar på sätt som vi aldrig skulle kunna drömma om med våra egna».[1]

Kan det inte vara så också med orden – jag kan inte vara nöjd med mina, därför att de är till för dig, medan dina är till för mig?

(—)

Att jag upplever mitt språk som ofullständigt måste väl betyda att jag erfarit något som går utöver mig själv? Och när jag plötsligt upptäcker att en annan delar denna erfarenhet – det är då det socialt, intellektuellt eller fysiskt stimulerande sammanträffandet byts i något helt annat: Vi möts i ett språkfritt, sprakande nu.[2] Du både förundrar och känner igen mig i ditt sätt att befinna dig.

(Strax är stunden förbi och jag retar dig igen.)

[1] Citatet är hämtat ur DFW:s Blek kung.
[2] Här vill jag dock invända mot min tidigare formulering. Det är inte fråga om något språkfritt tillstånd, utan snarare om att språket fungerar intill fulländning.