Jag tänker på ett ord, men vill inte skriva det här; jag är rädd att det ska tappa smaken. Så fort jag fått ett favoritord blir det så, det får en sliskig bismak i munnen. Eller: det stelnar.

Här är det vetenskapliga språket på ett sätt befriande, för i vetenskapliga texter ska ordvalen alltid vara konsekventa och klart definierade, absolut inte variera. En [bra] term kan därför inte tappa sin semantiska kraft. Intensionsdjupet består! Nackdelen är att forskare inte alltid inser att deras ordval kan bära med sig problematiska konnotationer; vi hör inte vad vi säger.

En annan risk är att termen börjar uppfattas som den givna och enda tänkbara benämningen. Forskaren glömmer att termen en gång valts, genom en tolkning, och därmed (tillfälligt) fixerat något som var öppet och obestämbart. Vi blir fixerade vid vår egen fixering.

Enligt Bakhtin lever språket i konkreta yttranden, yttrade av någon, riktade till någon, i en situation och en genre. Språket är alltså inte abstrakt och kan inte studeras som sådant. När vi talar om abstrakta lingvistiska enheter talar vi alltså inte om språk, i Bakhtins mening.

José Ortega y Gasset kallade terminologin (eller det termspäckade fackspråket) för ”pseudospråk”; just genom dess fixering och orörlighet blir det livlöst.

Det som förenar det stelnade ordet med den alltför etablerade termen är kanske att vi med dem inte tillåter motsättningar. ”Varje sanning rymmer en motsättning”, skriver Simone Weil så genialiskt och motsägelsefullt. Att fastslå är att fastna i sin egen fantasi, i stället för att nå fram till sanningen.

Det sanna yttrandet, som kräver absolut och konkret närvaro och därför inte kan upprepas.

Det finns ord som är verksamma genom årtusenden – jag tänker på liturgins ord, kanske finns också andra – men de är bara levande just i riten och så länge  åtminstone några av oss behandlar dess referenspunkter som ogripbara och rörliga.

Så länge språket ständigt förändras tjänar det vår förnimmelse av det som är bortom vår egen föreställningsförmåga.

Termer är oundgängliga i ett samhälle där vi måste kunna göra oss förstådda på avstånd. Men frågan är om de bör beskrivas som språk.