Victoria har skickat en fråga som jag citerar i sin helhet:

När Moses frågar den brinnande busken om vem denne är han ska hälsa det israeliska folket ifrån, är så får han svaret אֶהְיֶה אֲשֶׁר אֶהְיֶה‎ som kan förstås både i formerna ”jag är” och ”jag kommer att bli”, varandet och vardandet. Gunnel Vallquist avslutar en av sina dikter i Steg på vägen med orden ”Väg och vardande”. Jag upplever i mitt liv att jag har perioder av varande, där jag nästan stelnar. Ofta behöver något hända för att jag ska utmana det invanda, betrakta allt som ofärdigt, testa nytt. Och ändå övergår jag då också från att vara i ett vardande till ett varande. Jag undrar, är det överhuvudtaget möjligt att vara i ett ständigt vardande?

Frågan får mig att tänka på något jag nyligen hörde om den banbrytande paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin. Jag har själv ännu aldrig lyckats tränga in i hans texter, trots att jag försökt flera gånger, men min goda vän Margareta har läst honom konstant i flera decennier och delar ofta med sig av hans tankar. Sist vi sågs berättade hon att han skriver att med en blick som saknar tro blir världen stelnad och fast. Men med trons blick kan vi urskilja världens plasticitet.

I så fall handlar det inte om att vara eller varda. Det handlar inte om att bli mer formbar eller rörlig. Utan om att bli varse den rörelse och formning som redan sker? Skapelsen är inte en produkt, utan en process. Därom är nog de flesta teologer och evolutionsbiologer ense.

Som leran i krukmakarens hand är vi (Jer 18:6).

Ekot från den brinnande busken återkommer som du vet i Bibeln, inte minst i Johannesevangeliet där Jesus gång på gång uttalar orden Jag är, på grekiska ego eimi.

I och med att Jesus säger ego eimi blir också vi inbjudna att ta orden i vår mun. Vi är inte som han det ultimata varat, men vi är kallade att följa honom och imitera denna hållning utifrån vårt eget jag. Och jag har aldrig läst detta insisterande på varat som en betoning av det statiska. Är det verkligen det fixerade och färdiga som kännetecknar varat? Ligger inte det att vara snarare nära det att närvara? Och att vara sann i sin närvaro. Att finnas till och bära det ok som är existensen i verkligheten.

Också i ofärdighet och villrådighet.

Jag är på väg, i vardande … Det är väl ganska givet, i detta liv. Jag är i väntan. Mitt stillastående är i rörelse.

Som själva jorden upplevs fast och stadig fast den roterar i en våldsam hastighet.

Vem jag är? Hur många personlighetstester jag än genomgår finns det inget definitivt svar på den frågan. Jag är alltid både och. Men: Jag är.