Himlarymder och ett bokreafynd

I somras skrev jag en essä för tidskriften Provins om de första orden i Herrens bön: pater hemon ho en tous ouranous. ‘Pappa vår, den i himlarna’ …

För några veckor sedan ordnade Provins tillsammans med Karavan en gemensam kväll om deras temanummer Pappa respektive Mamma. Det var en trevlig sammankomst där jag samtalade med Provinsredaktören Johnny Isaksson om mitt bidrag.

Det fascinerande är att det inte räckte att skriva en hel artikel om dessa få ord. Uppslagen fortsätter att strömma till mig, om pater hemon men än mer om tous ouranous, alltså himlarna eller himlen, eller det himmelska … Ett barns frågor har synliggjort det märkliga och förvirrande i begreppet himlen, där både Gud, regnet och de döda tycks husera. Arbetet i redaktionskommittén för NT 2026 fick mig att reflektera över hur annorlunda det antika grekiska begreppet tycks vara, jämfört med den syn på himlen jag är van vid. Mer öppet och svävande. Inte lika tydligt spatialt och oftare i plural än i singular.

En vacker sak med att leva ett läsande liv är att uppleva hur böckerna och texterna och språken får mötas och samskapa i läsarens medvetande. Nu råkade jag gå in på Uppsala bokhandel, det var på bokreans första dag, med öppna händer. I dem landade mjukt en diktsamling jag länge vetat var för mig, men ändå inte tagit tag i att läsa förrän nu: Regnbågen av Lennart Sjögren.

Och detta djupt originella verk går rakt in i mina himlabryderier! Jag som gått med en vagt formulerad fråga om hur vi kan upptäcka den rymd och vidd och härlighet himmelsbegreppet egentligen rymmer, bjuds plötsligt rakt in i Sjögrens skimrande gestaltning – som egentligen inte går att fånga i enskilda citat, man måste läsa hela boken, men så här kan det låta:

Regnbågen sänkte sin trappa mot oss
vi steg upp på den

Vi kom från det möjliga
mot det omöjliga reste vi.

Eller:

Vi mötte sorgen
men den var inte längre sorg
inifrån var den upplöst
och när den stannade en stund
och fäste blicken mot oss
var det som om den visste något
vi ännu inte visste.

Enligt WordPress rymmer detta blogginlägg ”2 minuters läsning”. Men vissa ord är värda att dröja vid. Inte detta inlägg måhända, men såväl Herrens bön som Lennart Sjögrens diktsamling. Jag vill göra motstånd mot hetsen att konsumera (och producera) fler och fler ord på mindre och mindre tid. Jag vill läsa och skriva allt långsammare, låta orden gro och verka och visa allt vad som är möjligt och omöjligt i och med dem.