Kulturernas kanoner formas och omformas av oss alla tillsammans.

Att överlåta makten till en nationell regering att forma en ensam Kanon är den auktoritära modellen. När en journalist hör av sig och frågar om vilka inslag jag hade önskat rymdes i regeringens kanon legitimerar hon denna modell och bjuder in mig att göra detsamma.

Jag har dock inga synpunkter på vad Lasses lilla skattefinansierade punschklubb har knåpat ihop, och är inte heller särskilt intresserad.

Fråga din bokcirkel i stället. Fråga din faster. Fråga föräldrakooperativet och fackföreningen. Besök din lokala teater, starta en filmklubb, nörda ner dig på nätet, kolla litteraturlistorna på universitetens grundkurser i humanistiska ämnen. Det finns mängder av kanoniseringar att utforska och ifrågasätta.

Hur ska bildningen bli folklig?

Det sker naturligtvis inte genom Lasses lista, utan genom folkbildning: studieförbund, folkhögskolor, föreningsliv. Gratis kulturskola för alla barn. Fler kulturella arbetsstipendier och kraftigt utökade bidrag till fristående kulturinstitutioner. Fler öppna folkbibliotek och skolbibliotek. Och så vidare.