Vi tycker oss vara födda i fel tid.

Gäller det inte såväl världsfrånvända romantiker som klimataktivister och retrotopiska SD-are?

Vi vantrivs i vår samtid. Hur kunde vi annat? Vår tid är brutal, krigisk, ovärdig, ytlig och djupt orättvis. Vår tid är Gaza och Risbergska, vår tid är Ukraina och Jemen, vår tid är Trump och Musk, Erdoğan och Putin, översvämningar och bränder och ofantliga, grymma djurfabriker. De som borde vara våra ledare visar sig ständigt vara våra förövare.

Ändå är det till just denna tid vi fötts, och det är vi som bär ansvaret för den. Thomas Merton skrev:

Att jag skulle vara samtida med Auschwitz, Hiroshima, Vietnam och upploppen i Watts, är något som jag inte blev tillfrågad om.

Och:

Det är först när vi tar på oss det fulla ansvaret för vår värld, för våra liv och för oss själva som vi kan sägas verkligen leva för Gud.

Hur kan vi gå från klagolåt till ansvarstagande?

En av få verkligt stora andliga ledare i vår tid är påve Franciskus. Från sin sjukbädd fortsätter han att visa hur verkligt ansvarstagande kan se ut. Han skriver:

Vi måste avväpna orden för att avväpna sinnena och avväpna jorden. Det finns ett stort behov av reflektion, av lugn och en medvetenhet om komplexiteten.

Medan krig bara förstör samhällen och miljö, utan att erbjuda lösningar på konflikter, är diplomatin och internationella organisationer i behov av ny vitalitet och trovärdighet. Religionerna kan dessutom dra nytta av folkens andlighet för att återuppväcka önskan om broderskap, rättvisa och hoppet om fred.

Allt detta kräver engagemang, arbete och ord. Låt oss känna oss förenade i denna ansträngning, som den himmelska nåden kommer att fortsätta att inspirera och ledsaga.