Joakim svarade på inlägget där jag efterlyste frågor (kom gärna med fler!). Han skickade en hel rad frågor som jag tar mig friheten att summera som: ”Hur finner jag mening i skrivandet?”

Under några viktiga år var jag med i en liten skrivarcirkel. Jag minns att jag en gång ställde en fråga i stil med Joakims till en av de andra i gruppen. Det känns så meningslöst att skriva, gnällde jag, varför ska jag fortsätta egentligen? Min vän, som också var konstnär, blev upprörd. Sådana frågor ställer man inte, förklarade hon. Då kan man lika gärna lägga ner allting.

Många gånger har jag noterat att jag mår bra av att omge mig av just konstnärer. För närvarande arbetar jag vägg i vägg med konstnären Magnus Björkbom. Dag ut och dag in står han och målar i sin ateljé. Ibland med hörlurar från en gammal bärbar cd-spelare. Ibland utan. Han bara jobbar på med sina surrealistiska drömbilder, och från den stilla, stadiga koncentrationen i hans rum strömmar en motkraft till samhällets ständiga krav på effektivitet, mätbarhet, utvärdering, nytta, framgång, synlighet, status …

Vilket påminner mig om ett annat samtal, för omkring tio år sedan, när jag var nydisputerad. Jag kände en sådan leda och förtvivlan inför tanken på att göra akademisk karriär, eftersom denna tycktes kräva att jag ställde upp på de där ovan nämnda kraven och gjorde allt för att möta dem. Det jag egentligen ville var ju bara att utvecklas och åstadkomma något allt hantverksskickligare i mitt skrivande, översättande och utforskande av tillvaron. Min samtalspartner Bo Brander gav mig ett ord för det jag strävade efter: en kvalitetskarriär.

Skriv för att skriva kvalitativt bättre och bättre. Mer och mer koncentrerat och närvarande. Lita på att det är värdefullt.